Jullovet

Det går sakta men säkert framåt för Juno. Den första tydliga förändringen vi såg var att hon började dra bort foten då vi knep henne i tårna på det dåliga benet. (Det här var alltså en övning rekommenderad av fysioterapeuten – toe pinches – och inte bara djurplågeri för skojs skull.) Det här hände för kanske en vecka sen. För ungefär tre dagar sen började hon ibland placera foten rätt då vi gick med henne med selen under magen för att lyfta upp bakdelen, och också det har börjat gå bättre och bättre. Före det hade den bara hängt löst efter eller så hade hon stigit på ovansidan av foten, vilket ser hemskt otäckt ut. T.ex. så här har vi försökt träna med henne:

Det har varit över 20 grader varmt i ett par dagar, så idag tog vi Juno till en sjö i närheten för att hon skulle få simma av sig lite. Hon blev helt galen. Vi stod med hjärtat i halsgropen konstant då hon på tre och ett halvt ben rusade/haltade/skuttade ner i vattnet för att hämta pinnar och upp igen för att skaka av sig vattnet. Mellan simturerna placerade hon dock foten betydligt bättre än vi sett tidigare och då vi lät henne springa/studsa lite på en gräsmatta gick det så otroligt mycket bättre än vi förväntat oss. Fortfarande var vi förstås spända och oroliga för att hon skulle stiga fel och skada sig ännu värre, men samtidigt var det helt fantastiskt att se henne springa igen. Det verkar gå lättare då hon får röra sig snabbt – då hon ska flytta sig inomhus stiger hon fortfarande på ovansidan av foten väldigt ofta. I morgon ska Juno till fysioterapeuten igen och då får vi reda på hur den fortsatta rehabiliteringen ser ut. Här är ett par videor från idag:

Det hann ju vara jul också. På julafton skypade jag med familjen i Vasa och Hanna i New York och saknade dem massor. Jag undrar om det nånsin kommer att kännas som jul nån annanstans än hemma i Vasklot. Min julhemlängtan blev dock till en del lindrad av att få äta julmiddag med Johns familj. Jag bidrog med köttbullar (eller Swedish Meatballs som de kallas här) som uppskattades mycket och pepparkakor med blåmögelost där omdömet inte var lika odelat positivt. Jag fick ett stort paket från Finland av mamma och pappa. Salmiaken smakade himmelskt. Tyvärr har John börjat tycka om salmiak lika mycket som jag.

Ett annat tyvärr är att det inte blev nån New York-resa. P.g.a. Juno hade John valt att stanna hemma, men sen mellan 2 gånger 17 timmar i buss ensam och att Hanna började bli sjuk kom vi fram till att vi försöker på nytt lite senare i vår. Istället hade jag en riktigt jullovsdag igår och läste nästan en hel bok (Wild av Cheryl Strayed) på en dag. Det är länge sen jag haft ro att göra det. Det hade varit superroligt med en klättringresa eller Finland eller New York, men det känns också väldigt lyxigt med ett jullov där man hinner ha tråkigt (eller nästan i alla fall).

Advertisements

Fibrocartilaginös emboli

Vi hade tänkt tälta och klättra den här helgen, men vi fick ändra de planera då Juno plötsligt drabbades av nåt som kallas fibrocartilaginös emboli. Jag var ute med Juno på onsdag morgon på en gräsplätt en liten bit hemifrån. Hon höll på att jaga en boll då hon plötsligt skrek till och rullade på rygg och var helt i panik och drog sen fram sig på bara frambenen medan bakbenen släpade bakom. Jag var vettskrämd och trodde att hon brutit ett ben, så jag försökte få henne att sitta still och ringde och väckte John som efter en stund kom med bilen för att hämta upp oss. Vi for direkt till en veterinär här i Oak Ridge.

Vid veterinären kunde de ganska fort konstatera att det inte var ett brutet ben utan något neurologiskt eftersom Juno inte kände något i ena benet. Efter att de konsulterat med husdjursneurologen vid UT var de ganska säkra på att det var fibrocartilaginös emboli (FCE), eller en slags stroke i ryggmärgen. Om vi hade tyckt det var ledsamt med ett brustet ben var det inget emot hur permanent det lät med nervskador. Medan Juno stannade hos veterinären för observation for vi hem och googlade och youtubade för att försöka få en uppfattning om hur prognosen ser ut. Då vi till kvällen tog hem en hund fullproppad med lugnande mediciner var vi ganska nedslagna och började mentalt förbereda oss på att vår fyrbenta rumskompis kanske skulle få leva trebent i resten av sitt liv.

Nästa morgon for vi tillbaka till veterinären, som ringde till UT:s veterinärskola för att se om vi kunde få en tid till deras fysioterapeut. Vi fick en tid direkt och åkte till Knoxville och en betydligt större veterinärklinik. Fysioterapeuten där hade sett många fall av FCE tidigare och berättade att många hundar blir så gott som återställda bara de får fysioterapi direkt. Hon sa också att Juno hade känt smärta i den lama foten då hon knep en tå med en tång och att det var ett mycket bra tecken. Hon sa t.o.m. att de tycker om FCE där eftersom det oftast slutar bra. Vi var helt otroligt lättade. Sen fick vi se dem jobba med Juno, bland annat på ett undervattenslöpband och i en pool.

Över julen är det nu meningen att vi ska göra fysioterapiövningar med Juno åtminstone tre gånger 30 min per dag. Hon sover som tur är i en bur för tillfället, men då hon är utanför buren måste vi hela tiden vakta henne eftersom hon inte är smart nog att fatta att hon inte kan gå utan stiger upp på tre ben och börjar gå och tappar balansen och ramlar ihop i en hög. Då hon ska gå håller vi upp hennes bakdel med en sele under magen. I början var hon väldigt tveksam till att uträtta sina behov på det här sättet, men det går helt okej nu. Det är kort sagt väldigt tidskrävande att ta hand om henne just nu och jullovet kom mycket lägligt. Den övervägande känslan är ändå lättnad över att det antagligen kommer att ordna sig till slut.

Huset

Den här veckan har jag mest bara jobbat och samma blir det säkert i några dagar framåt. Mot slutet av den kommande veckan tänkte vi dock fara och tälta några dagar om vädret är bra, fram till julafton ungefär. Sen efter jul åker vi buss till New York för att hälsa på syster Hanna. Helst skulle jag fira jul i Vasa som vanligt, men p.g.a. att mitt visum måste förnyas borde jag inte lämna landet tills jag har nytt visum. Det blir säkert roligt så här också, om än jag kommer att sakna alla i Vasklot massor speciellt på julafton.

Hur som helst, jag kom på att jag inte skrivit nåt om nya huset, så här är ett par bilder utifrån. På första bilden syns garagedörren och bakom den bor fortfarande typ hälften av våra ägodelar. Vi har tre sovrum och ett vardagsrum och kök, så det är fritt fram att komma på längre eller kortare besök för den som vill 🙂

IMG_1760

På baksidan har vi en stor veranda och en gårdsplätt där Juno får jaga bollar och frisbee:n mest varje dag. Tyvärr är gården inte inhägnad och det en ganska stor väg bakom där jag står och tar fotot, så det går inte att lämna Juno ensam där.

IMG_1757

Jag misstänker att köksinredningen inte har bytts sen huset byggdes:

IMG_1761

Veckan i bilder

Måste väga upp textmassan i förra inlägget med lite bilder från min telefon. Förutom att beundra robotdammsugaren har jag också:

IMG_1739

Gått på julgransutställning med Mareike och Lukas.

IMG_1745

Druckit vin.

IMG_1749

Vandrat lite längre längs med North Ridge Trail.

Robotdammsugare

Thanksgivinghelgen gick mest åt till förberedelser inför Johns doktorsdisputation, som var i måndags. Det gick jättebra och nu är det bara finputsande av avhandlingen kvar före alla examenskrav är uppfyllda. Det är inte nära på lika mycket pompa och ståt runt doktorsdisputationer här som i Finland. Inga frackar eller topphattar här inte.

IMG_1748

Veckans höjdpunkt var då vår robotdammsugare flyttade in. Jag är helt fascinerad och kan sitta och titta på när den arbetar hur länge som helst. (Lite som den här scenen i The Office.) Vi skaffade den mest som ett vapen i den eviga kampen mot hundhåren, men dagen efter den flyttat in berättade veterinären att Juno har loppor, så nu får den jobba hårt för att hålla loppangreppet i styr också. Den är i alla fall mig mycket kär. Visst är det bekvämt att slippa dammsuga, men mest är det bara sjukt coolt med en robot i huset och att fundera på hur den fungerar och vad som är bästa sättet att täcka hela golvytan etc. Tydligen går det också att skriva egna program för att styra den om det roar en.

Min inre gnälltantsröst säger förstås att det är lathet och slöseri att spendera dyra pengar på en robotdammsugare då det går lika bra att dammsuga på det vanliga sättet, men jag tror inte att den rösten som säger att allt som tar längre och är krångligare är bättre alltid nödvändigtvis har rätt. Speciellt amerikanerna är väldigt skickliga på att göra livet så bekvämt och enkelt som möjligt och jag håller på att jobba bort min inlärda ryggradsinstinkt att allt som är bekvämt är lite fulare och sämre än det du slitit i ditt anletes svett för att göra. Sen går det ju inte att förneka att mycket av bekvämligheten jag har tillgång till kommer på bekostnad av miljön och/eller lågavlönade människor, men jag tror inte att det är enbart eller ens främst därifrån den här ryggradsinstinkten kommer. Hur som helst tänker jag den här gången strunta i den tråkiga rösten och fortsätta vara glad över den fantastiska robotdammsugaren.