Klättring vid Lilly Bluff

De senaste två gångerna jag klättrat vid Obed har kameran varit med, så här kommer några bilder. Vi har hållit oss till området som kallas Lilly Bluff, dels eftersom det hålls svalt och bra och dels för att det bara tar fem minuter att promenera från parkeringsplatsen till klättringsområdet. Det går därför till och med att åka dit efter jobbet för att klättra ett par timmar före det blir mörkt. Det känns väldigt lyxigt.

Här är Ane i början av Poison Ivy 5.11b.

IMG_0263_smaller

Jag säkrar.

IMG_0273_smaller

Sen är det min tur på Poison Ivy. Jag fuskade mig förbi en svår grej helt i början, men resten klarade jag av.

IMG_0294_smaller

Hängmattshäng är en viktig del av klättrandet.

IMG_0298_smaller

IMG_0306_smaller

IMG_0315_smaller

John är koncentrerad inför sitt försök på Boogie Man 5.13a.

IMG_0317_smaller

Juno är lite orolig för hur det hela ska sluta. John kom sig ungefär halvvägs den här gången, men en annan gång kanske det går hela vägen upp.

IMG_0321_smaller

Förresten kan jag meddela att Schweizplanerna läggs på hyllan åtminstone tills vidare. De ville ha någon nu och jag vill stanna här några månader till. Funderandet fortsätter.

Advertisements

Robotdammsugaren – uppdatering

Så här ett halvår efter att robotdammsugaren flyttade in tänkte jag att det kan vara bra att utvärdera köpet. I början använde vi den flitigt, men med tiden blev det allt mer sällan, av flera orsaker.

  1. Mattorna. Roboten har den fiffiga egenskapen att den kan “se” om den är på väg att köra utför en trappa eller nåt annat stup och kör då åt ett annat håll. Tyvärr aktiveras den här funktionen också på mörka mattor. Vi var därför tvungna att byta ut en dörrmatta och en stor matta eftersom roboten körde ut på mattan och sen “fastnade” där då den trodde att den var nära ett stup.
  2. Möblerna. Vi har ett soffbord med pallar under sig där roboten också tenderade att fastna. Varje gång vi ville köra roboten måste vi därför vända en av pallarna upp och ner och blockera passagen runt soffbordet med två kuddar.
  3. Förberedande städning. Roboten har en borste under sig som snurrar och sopar upp damm. Den är dock inte så diskriminerande utan borstar också upp skosnören och sladdar och väskremmar, vilka till slut får hjulet att fastna och roboten att stanna med nåt slags felmeddelande. I medeltal en gång i veckan hade roboten antingen snurrat in sig i något eller bara annars fastnat någonstans. Det blev därför nödvändigt att göra en förberedande svepning genom alla rum för att eliminera allt som roboten kunde fastna på.

Mest var det nog soffbordet som blev tröttsamt att förbereda varje dag. Och ibland ligger det saker på golvet i det här huset. Dessutom är dammbehållaren ganska liten och måste tömmas typ varannan dag. Vi skaffade ju robotdammsugaren för att vi var för lata för att dammsuga upp allt hundhår, men det tar nog inte så hemskt mycket längre att bara dammsuga som vanligt en gång i veckan. Tråkigt men sant. Men i ett annat hem med andra möbler kan det säkert funka bättre.

Det eviga grubblet

Det är alltid en utmaning för två forskare att hitta jobb på samma plats, men lägg sen till att den ena behöver visumsponsring i USA och den andra behöver det i Europa och det blir väldigt mycket huvudvärk. Jag håller på och diskuterar med ett ställe i Schweiz där jag möjligtvis kunde få startdatumet uppskjutet till januari, men att binda sig till det nu utan att veta att John skulle ha jobb där känns nervöst för oss båda. Och lika nervöst skulle det vara att tacka nej till ett (nästan säkert) jobberbjudande utan att direkt ha någon annan plan. Det enda vi vet just nu är att vi siktar på tidigast januari och att vi vill se nåt annat än Tennessee, och kanske gärna Europa. (Påminn mig om det här inlägget då vi är kvar i Knoxville om fem år.)

För min del bryr jag mig inte så mycket om var vi bor. Jag tror jag kan trivas på de flesta ställen, även om det skulle vara en omställning att bo någonstans där jag inte kan språket (igen hehe, hej Finland). Checklistan på hurdant jobb jag vill ha är nog längre eftersom jobbet tar så himla mycket tid och det lätt blir outhärdligt om man inte trivs. Fast med tanke på tvåkropps- och tvåkontinentsproblemen går det inte att välja och vraka direkt, åtminstone inte för båda. Tills vidare turas vi om med att stressa över framtidsplanerna och klura ut en strategi. Inget problem är väl så svårt att inte två doktorer kan hitta en lösning (och krångla till det sjufalt värre under tiden).

Morsdagshelgen

Det här blir ett bilder från telefonen-inlägg om förra helgen. På fredagen hängde jag i downtown där någon slags talangshow pågick.

IMG_2107IMG_2108

Min kompis Gaia flyttar snart tillbaka till Italien. Efter ölen på paradplats framför talangshowen träffade vi ett gäng andra kompisar i en ny vinbar som öppnat i Old City.

IMG_2109

På lördagen åkte vi till Johns mamma i Bristol för en morsdagscookout. Hon kommer med John och mig till Finland i juli, så vi pratade mycket om vår resa. De enda bilderna jag tog är dock från min och Junos promenad den morgonen. Vi for till Sequoyah Hills Park som är ett himmelrike för hundar med sina enorma gräsfält att springa på och vatten att simma i. Egentligen måste hundar vara kopplade, men inofficiellt är det här Knoxvilles bästa hundpark.

IMG_2125

På söndagen introducerade vi min gamla acceleratorlabbkollega Aleksi till klättring vid Obed. Det var 28 grader varmt och efter klättringen tog vi ett skönt dopp i den kalla forsen. Den här soliga och natursköna utflykten får illustreras med ett foto från bilen. Jag måste nog bättra mig med fotandet.

IMG_2132

Onsight

För en dryg vecka sen ökade antalet klättringsgym i Knoxville till två då Onsight Rock Gym öppnade. Det nya gymmet är mer än dubbelt så stort som det gamla, men mest spännande är att det har mycket fler ledklättringsrutter än det andra gymmet. Vi har redan hunnit besöka gymmet tre gånger på en vecka, mest för att det har regnat varenda dag den senaste veckan.

Jag har märkt att jag känner mig så mycket säkrare på ledklättring inomhus. Bultarna som man fäster repet i är väldigt nära varandra, vilket betyder att man inte behöver klättra så högt för att nå nästa säkringspunkt och inte falla så långt om man faller. Det hjälper också att det inte är någon fråga om vilka grepp man ska använda. Utomhus på riktiga klippväggar blir jag ofta osäker på om jag har valt det optimala greppet att hålla i och ödslar energi på att söka efter bättre ställen att hålla i mig på. Till en del hjälper det säkert att träna inomhus, plus att det är jätteroligt, men bäst är nog att klättra utomhus. Nä, allra bäst är “var mindre rädd för att falla”, men det är lite svårare att träna upp.

IMG_2102

Jag var superstolt över att jag lyckades klättra den orangea rutten som går snett över väggen till höger.

Tulpanträd

Jag har under ett par veckor undrat hur det kan blåsa in så många tulpanblommor på gården, speciellt då jag inte sett nån tulpanrabatt hos nån granne. I går fick mysteriet sin lösning då jag tittade upp i ett av de stora träden på gården. Trädarten heter tulpanträd och växer tydligen vilt i de här trakterna.

IMG_0254

Den här helgen har gått i The Martian:s tecken. Jag började lyssna på ljudboken tidigare i veckan och blev helt fast. John hade lyssnat på den och tyckt om den, men det var inte förrän jag såg den beskrivas som Robinson Kruse på Mars som jag fattade att jag borde läsa den. Den här texten passade också bra som ljudbok och berättare gjorde ett jättebra jobb med de olika dialekterna och med att få fram Mark Watneys personlighet. Vi ska snart se filmen med Matt Damon för att runda av The Martian-helgen. Jakten på Robinson Kruse-fixen fortsätter.