Europaresan: Helsingfors

Vi började vår Europatour med lite turistande i Helsingfors från söndag eftermiddag till tisdag morgon. Vi bodde på Hilton i Hagnäs som fick stort plus av oss alla för den lyxiga frukostbuffén.

20160711_060025

IMG_0358

Måndagen var vår stora sightseeingdag och vi såg bland annat Hagnäs torg och saluhall, Senatstorget, domkyrkan och salutorget. John och Dianna skjutsade mig runt i rullstolen vi hade lånat över stock och sten tänkte jag säga, men i alla fall över kullersten och trottoarkanter och på och av en massa spårvagnar. Vi tog också båten ut till Sveaborg, men där satte jag mig på ett café medan de två andra utforskade ön en stund.

IMG_0386

IMG_0381

På kvällen tog vi det lite lugnare och gick på bio på The Big Friendly Giant. John var ensam om att hållas vaken under hela filmen. Det var spännande att komma ut ur bion efter elva på kvällen och upptäcka att det ännu är ljust ute.

På tisdag morgon lyckades John och Dianna med bedriften att släpa allt himla bagage plus rullstolen med mig i till tåget. Nästa stopp var Vasa i en dryg vecka.

IMG_2317

IMG_2319

Advertisements

Fotupdate

Oj vad det blir långt mellan uppdateringarna. Sent på måndag kväll kom jag tillbaka till Knoxville efter två veckor skön semester i Finland och Slovakien. Ska försöka sätta upp lite bilder snart. Jag har sakta kommit in i jobblunken igen, men TGIF.

Men det var ju foten jag tänkte skriva om. I morse var jag hos ortopeden på uppföljning. Jag var dit första gången dagen före Finlandsresan och då sa ortopeden att det kan finnas en liten spricka i skenbenet. Jag fick en vadderad stödsko som gick ända upp till knät och instruktioner om att stöda på foten så mycket som jag tålde.

Med facit i hand borde jag nog ha stött mer på foten, men jag ville vara försiktig om det nu eventuellt var en spricka där. Framför allt gick det betydligt snabbare att hoppa fram med kryckor och en fot än att försiktigt stöda på den sjuka foten. Håsabyx som man är. Då jag kom hem från resan och hade tid att känna efter hur det kändes att stöda på foten blev jag därför orolig då inget hade förbättrats med vristen och dessutom tog det jätteont i hälen då jag försökte stöda på foten. Jag började googla hälfrakturer och såg framför mig månader av rehabilitering och problem med att gå.

Ortopeden kunde som tur var lugna mig med att röntgenbilderna ser bra ut och allt bara beror på att foten varit i stödskon i tre veckor. Vristen kommer inte att bli rörligare före jag börjar röra den (duh…) och hälens trampdyna är bara känslig av att inte blivit trampad på. Jag måste långsamt börja använda foten mer helt enkelt. Jag var lite snopen över att det var så enkelt när jag hade väntat mig nåt mycket värre, men himla himla bra att det borde bli bättre snart. Hurra!

Stukad fot

Det är två veckor sen jag kom tillbaka från Finland och fyra dagar tills jag åker igen. Himla onödigt att gå och stuka foten just nu. Men gjort är gjort.

Vi åkte till Obed för att klättra i förrgår, som vi ofta gör om helgerna. Vi har varit så många gånger till den närmaste väggen (Lilly Bluff), så vi tänkte att vi kunde ta oss lite längre bort till Little Clear för en gångs skull då det var långhelg och allt. John var lite trött och tyckte jag skulle klättra först, så vi vandrade ända till ändan av klippväggen till Roofus Doofus 5.10a som jag tänkte skulle vara lämpligt svår.

Början av rutten var okej, men sen kom en svårare del där jag inte hittade något ställe där det kändes stabilt nog att haka fast min quickdraw och rep i nästa bult. Jag klättrade upp och ner ett par gånger och sista gången bestämde jag mig för att falla istället för att klättra ner igen till min högsta säkringspunkt. Jag var ovanom och lite till sidan om den säkringspunkten och istället för att falla rakt ner och fångas av repet svingades jag sidleds och in mot väggen med rätt hög fart. Jag tog emot med fötterna och hörde ett ljudligt knak i ena foten då hälen kraschade in i väggen. (Folk faller korta sträckor så här hela hela tiden, jag hade bara stor otur.) John firade ner mig och jag satt och svor för mig själv en god stund medan han fick hjälp med att hämta ner de quickdraws jag hade satt upp.

Sen började den långa vandringen längs med klippväggen och nedför en brant stig och över en liten fors och genom skogen tills vi kom tillbaka till bilen. Vandringen som hade tagit typ 20 min på ditvägen tog mer än en timme då jag ömsom hoppade på ett ben och ömsom blev buren av John som fick gå fram och tillbaka för att turvis bära mig och våra ryggsäckar med klättringsutrustning.

Vi kom hem och efter lite funderande bestämde jag mig för att fara till sjukhuset för att visa upp foten. De röntgade och såg som tur var ingen fraktur, men jag fick förband och nåt slags vriststöd och kryckor. De sa att om det inte börjar bli bättre inom 7-10 dagar kan det vara en stressfraktur som inte syns med röntgen och då ska jag gå till en läkare.

Så jag hoppar nu omkring på kryckor och tycker synd om mig själv. Och alltså vitsi det är värdelöst att använda kryckor. Minsta lilla grej blir ett projekt då du måste använda båda armarna för att ta dig fram på kryckor (alternativt hoppa på ett ben). Till exempel att transportera en sopptallrik 3 meter från diskbänken till köksbordet. Önskar också att jag hade normala kryckor istället för såna här amerikanska som går upp till armhålan, men förhoppningsvis kommer jag inte att behöva dem så länge.

IMG_2294

Fan fan fan.