Återbesök hos ortopeden

Jag visade upp foten hos ortopeden igen imorse. Som vanligt kom jag på en massa frågor jag borde ställt och symptom jag borde berättat om två minuter efter att jag kommit ut från mottagningen, men lite info fick jag i alla fall. Jag frågade om han tyckte att det verkar bli bättre i normal takt, och han sa att det antagligen var en liten fraktur i vristen i alla fall som var för liten för att synas på röntgenbilderna. Jag tolkar alltså det som att det verkar gå lite långsammare än om det bara hade varit en stukning. Han tyckte att jag kan gå i fysioterapi typ en vecka eller två till. Om en månad far jag och visar upp foten igen om det inte är bra till dess.

Jag måste bli bättre på att förbereda mig med saker jag vill fråga om hos läkaren och vägra gå före jag känner mig färdig. Det känns alltid som att jag slösar med deras tid då jag är där och då insisterar jag inte på att ta upp mer tid genom att fråga dumma frågor eller beskriva i vilka situationer det gör ont. Läkaren känns som en auktoritetsfigur som vet bättre än jag vad som behöver undersökas och då vill jag inte sjåpa mig och slösa hens dyrbara tid. Den här läkaren är dessutom extra kortfattad och berättar ingenting som man inte specifikt frågar om. Kanske jag måste öva förhalningsstrategier med rollspel eller nåt innan jag far tillbaka, om jag behöver fara tillbaka. Peppa mig själv till att kanske till och med få tio minuter med läkaren.

Höst och planering

Trots att det inte är höstväder här känns det som ett nytt läsår har börjat. Semestern är glömd och vardagen är vardag igen. Eftersom jag inte klättrar alls för tillfället har jag en hel del extra tid för planering och organisering. Det kommer väl till pass nu när mitt sista halvår som postdoc antagligen har börjat. Jelp.

Planen är att hitta jobb och flytta till Europa i början av 2017. Jag tycker om USA, men det är så byråkratiskt och svårt för mig att få tillstånd att jobba utanför universitet eller forskningsinstitut. Inom EU är det fritt fram att söka vad som helst. Och så är ju alla i Finland närmare. John å sin sida är redo för ett äventyr efter att ha bott i Tennessee hela sitt liv.

Vi har bestämt oss för att ha Euromöten varje vecka där vi planerar jobbsökandet och kollar hur det går. Jag tänker i första hand söka jobb inom företag och industri. Jag har haft turen att ha haft ett (för mig) intressant postdocprojekt och tror att jag kan dra nytta av det. Dels har jag lärt mig finite element-simuleringar som används inom industrin för att designa och analysera komponenter, och dels har jag programmerat en del och bidragit med kod till ett open source-projekt. Söka jobb är ju alltid jobbigt dock, men än så länge känner jag mig relativt optimistisk.

En annan grej som andas höst och nystart är vår nya matsatsning. John testar en diet anpassad för IBS för tillfället, så det är mycket grönsaker och kött och lite mjölkprodukter och vete och råg (väldigt förenklat). Vi testar oss fram bland glutenfria bröd och mjölksubstitut. Jag äter chiapudding istället för jogurt om morgnarna, men ger nog inte upp vanligt bröd i första taget. Bröd 4 lyfe. Kanske bröd är ett bra tema om jag nån gång vill ha en tatuering. T.ex. BRÖD MED OST.

Hur som helst. Det finns jättemånga snabbmatsrestauranger i Oak Ridge och jag har testat dem allihopa, och jag tror jag har kommit över mitt snabbmatsstigma åtminstone lite. Det är så laddat med mat. Vi dömer andra jättemycket på basen av vad de äter, eller jag gör det i alla fall. Det jag egentligen ville komma till är att jag försöker att påminna mig själv om att jag inte är en bättre människa bara för att vi äter lite hälsosammare. Lite som med robotdammsugaren, att det som tar längre tid anses finare än det som går snabbt.

Förresten på tal om robotdammsugaren, som stod oanvänd en tid och fick lite dålig mellanrapport, så gjorde frustrationen över min stukade fot så att jag äntligen fick motivation till att programmera den att köra ett varv varje vardag. Den fastnar fortfarande lite här och där, men den kör åtminstone lite varje dag och håller mängden hundhår på en rimlig nivå.

Europaresan: Slovakien och Wien

Michal och Ivana hade hyrt bil och plockade upp oss från flygfältet i Wien och vi körde ungefär en timme till deras fina lägenhet i utkanten av Bratislava i Slovakien. (Jag fick krycka mig uppför mången trappa i Slovakien och det började med Michals och Ivanas lägenhet som var i två plan på fjärde våningen utan hiss.) Vi for till centrum av Bratislava för att äta en sen middag och träffa Zuzana och Veronica, som vi också lärt känna då de varit på utbyten till ORNL.

Nästa dag delade vi på oss så att Michal och John for och klättrade, medan vi andra turistade i Bratislava. Vi tog en buss till gamla stan i Bratislava och promenerade omkring och beundrade de gamla byggnaderna och kyrkorna. Det här området påminde lite om gamla stan i Tallin.

Vi åkte också upp i utkikstornet med utsikt över centrum och Donau.

I bakgrunden syns Bratislavas slott.

Mot kvällen packade vi alla in oss i bilen och körde två timmar till Bojnice till Ivanas barndomshem (tre våningar). Hennes familj har en stuga i alpstil (tre våningar) utanför Bojnice som vi fick övernatta i. Vi grillade bacon och drack Tatratea.

Nästa dag åkte vi tillbaka till Ivanas föräldrars hus där vi blev bjudna på frukost. Vi åkte in till Bojnice för att se dess medeltida slott och marknaden utanför.

Mot kvällen tog vi avsked av Ivanas familj och körde tillbaka till Bratislava. Vi åt middag vid en restaurang uppe i stadens TV-torn med utsikt över hela staden.

Nästa morgon hade vi tight schema. Vi skulle ta båten från Bratislava till Wien och jag hade ännu inte överlämnat pappas brev till hans vän i Bratislava som han inte träffat sen 80-talet. Halv nio på söndag morgon stod vi därför nedanför deras lägenhet och ringde på portknappen. Och de var hemma! Det var ett bisarrt men roligt möte. Tyvärr var vi tvungna att rusa för att hinna med båten, men jag är glad att vi träffades som hastigast i alla fall.

Så tog vi båten till Wien. Ivana förevisar Kofola, Slovakiens Coca-Cola.

Det fanns en massa slott och slottsruiner i Slovakien, men det här är tydligen den ultimata symbolen för landet där det ligger vid gränsen mellan Slovakien och Österrike.

Vips så var vi i Wien. Wien var jättevackert och jättehett. Vi promenerade omkring och beundrade staden så länge vi orkade.

Till exempel Stefansdomen.

Ganska skönt med skjuts ändå hehe.

Sen var det dags att ta avsked av Michal och Ivana och tacka dem för allt de planerat och ordnat och visat. Det var en fullspäckad långhelg trots att vi inte kunde fara och vandra eller klättra. Då vi kom till hotellet somnade vissa i ren utmattning. Tur att vi ändå orkade gå de två kvarteren till Cafe Landtmann, för vi fick en suverän sista middag i Europa.

Tafelspitz.

Och så bakelser förstås.

Fiilisen under flygresan hem till Tennessee.

Europaresan: Vasa

Det börjar ju vara en tid sen, men här kommer en massa bilder från den dryga veckan vi var i Vasa.

Vasa bjöd på fint väder, så första dagen tog vi en båttur till Mickelsörarnas naturstation där det finns ett utkikstorn och café. Vi tog ett snabbt dopp i havet vid Lars Björkas skär på vägen till Replot, där vi åt middag vid Arken.

En dag hälsade vi på fammo i Kvevlax och körde en sväng till Petsmo till gamlafammos hus som står tomt. (Vi hälsade också på mommo i Bennäs, men tyvärr tycks jag inte tagit några bilder där.)

Gamlafaffa och gamlafammo Backman. Vi konstaterade att den Backmanska pannan kommer ända från gamlafaffa.

Ett par dagar efter oss anslöt Hanna och Tyler och vi åkte ut till skären för att hänga och bada bastu och grilla korv. Det var lite nervöst att basta och hoppa i sjön på kryckor, men så värt det.

En kväll for vi till Båskasvallen på sommarteater för att se André som spelade i husbandet. Mot bättre vetande kom också John och Tyler med, men de påstod sig hänga med helt okej i handlingen i förväxlingskomedin. André sålde jordgubbar om dagarna och spelade gitarr om kvällarna, så vi hann inte se honom så mycket 😦

Sista dagen tog vi en tur söderut. Vi besökte Varggrottan och åt gott och mycket i växthusrestaurangen Linds kök. Vi åkte också en sväng genom Närpes och beundrade kyrkstallarna.

Kvällen avslutades med en båttur till Strampen.

Hej då Vasa! Vi kommer igen.

Jag kan gå igen

Eller åtminstone kan jag halta fram långsamt. Hurra! Jag uppskattar speciellt mycket att kunna hålla i saker och gå samtidigt.

I måndags efter fysioterapin kände jag mig lite våghalsig och testade sätta vikt på hälen. Jag blev superglad då jag märkte att jag kunde gå bara jag vred foten utåt och inte rörde vristen. Det är inte så elegant, men väldigt praktiskt. Jag stöder ännu på kryckor om jag vill gå mer normalt, men jag tror inte det dröjer länge förrän jag kan skippa dem helt.

Eftersom vadmusklerna börjar komma tillbaka måste jag passa på att dokumentera hur stor skillnad det är mellan vaderna. Här syns också hur fysioterapeuten har tejpat vristen. Nu väntar jag bara på att lämna kryckorna för gott och att kunna klättra igen hehe.

Första fysioterapin

Jag och foten for på fysioterapi igår. Terapeuten kollade (o)rörligheten i vristen och masserade den en stund. Vristen kändes nog lite mjukare efter att ha blivit uppvärmd. Han tejpade också framsidan av vristen för att hjälpa en sena där som tar ont och gav mig som hemläxa att stretcha akillessenan.

Det är jobbigt med amerikansk sjukvård, för jag blir alltid skeptisk och på min vakt då folk är för trevliga och “säljiga”. Som senast hos tandläkaren. Jag tror att Finland har lärt mig att du ska vara tacksam över att alls få vård och att kompetent vårdpersonal är saklig och torr. I Finland är det ingen som frågar mig varför jag valde att gå just till Kvevlax hälsostation. Eller vad vet jag, kanske de gör det. Men det är ingen tävlan om patienterna och deras pengar mellan olika mottagningar. Det är svårt att vänja sig vid att sjukvård bara är en produkt du köper.

Nåja, slut på rant. Jag ska tillbaka till fysioterapeuten på måndag och torsdag. Jag har ren skippat stödskon för det kändes så klumpigt att gå med den och går nu bara med kryckorna och stöder lite på foten. Kyllä se tästä lähtee.