Första intervjun

Jag har en kort telefonintervju på tisdag för ett jobb i Tyskland. Under hösten har jag skickat in några random ansökningar utan några större förhoppningar, så jag blev överraskad över att få ett svar. Och eftersom jag inte förväntade mig att det skulle leda nån vart har jag inte heller planerat för den eventualiteten, så nu vet jag inte om vi faktiskt är beredda att packa ihop och flytta utan att ha nån plan för John. Om jobbet i Tyskland skulle visa sig vara en fullträff, det vill säga. Onödigt förstås att oroa sig i det här skedet, men om det är nåt jag är bra på så är det att ta ut oro tidigt i förskott. Det känns i alla fall bra att få en intervju. En sak i taget (mantra till mig själv).

Advertisements

Camping ovanför Maggie Valley

Det är helt underbart höstväder just nu och vi var några kompisar som ville sova utomhus den här helgen. Vi råkade hitta en helt otrolig campingplats mindre än två timmar från Knoxville. Den heter Mile High Campground och tältplatserna är utspridda längs med toppen av en bergskam på ungefär en (amerikansk) mils höjd.

Interstaten österut går genom ett pass i Smoky Mountains och är inte så pjåkig den heller. Vi stannade i Cosby på västra sidan av Smokies för att gå på Cosby fest, men där tycks mina bilder inte fastnat i kameran. Det var i alla fall väldigt amerikanskt med fried Oreos, peach cobbler, utställning av gamla bilar och en beauty pageant för dagisbarn.

img_0780_smaller

Det hann bli sen eftermiddag före vi kom till campingen, men när vi väl kom dit var vi storligen imponerade. Här nedan är utsikten till våra grannar. (De kom senare inkurvande med sin pickup truck och ropade “I hope you guys like to PARTY!!!” haha.)

img_0796_smaller

Mika beundrar utsikten.

img_0812_smaller

Under Mikas översikt lagade vi en japansk gryta i gjutjärnspannan och sötpotatis i folie på glöden. Supergott.

img_0810_smaller

Här nedan är vårt tältläger.

img_0819_smaller

Sen gick solen ner och vi satt runt brasan och drack vin och lagade smores tills sovsäckarna kallade. Nästa morgon luktade vi brasa och var lagom fräscha. Johns armbåge råkade slå till min läpp så den sprack på natten då vi började rumstera om i tältet i mörkret. Nå, naturen är ju vacker i alla fall.

img_0853_smaller

Mer vackra färger på hemvägen.

img_0864_smaller

Juno var inte på sitt bästa humör den här helgen. Hon skällde och väsnades där bak i bilen och skulle prompt kravla sig över till baksätet med all vår packning. På hemvägen tröttnade vi på att bråka och lät henne hållas.

img_0884_smaller

Resultat från magnetröntgen

Jag fick resultaten av måndagens magnetröntgen idag. På förhand hade jag förstås målat upp olika mer eller mindre dåliga scenarion. Till exempel hade jag blivit frustrerad om magnetröntgenen inte visat nåt alls med tanke på hur ont det gör att gå.

Det visade sig i alla fall att jag har en liten spricka i skenbenet, i bulan på innersidan av foten. Det är typ en svullnad inne i benet som gör att det gör ont (?). Det har alltid gjort ont att trycka där, men på senare tid har det mest varit senorna som känts sjuka då jag går. Senorna är i alla fall intakta, om än sträckta.

På läkaren lät det som om den här sprickan är ingenting alls att bry sig om. Han sa säkert fem gånger “You’re FIIINE!” eller “This is FIIINE!”. När vi pressade honom på mer information (tack och lov så var John med som moraliskt stöd) så fick vi fram att det antagligen kommer att ta månader innan det är helt bra och att jag inte ska gå på ojämna underlag och att nåt slags fotledsskydd kan vara bra att använda.

Ortopeden har säkert sett skador som är femton gånger värre och det här var typ best case scenario med tanke på symtomen, men det känns inte speciellt “fine” att inte kunna gå utan smärtor i foten. Om jag ska försöka tolka honom välvilligt kanske han menade att det här kommer att läka och bli bra till slut av sig själv.

Skönt i alla fall att få besked. Det kunde varit värre.