Thanksgivinghelg vid Red River Gorge

Vi hade alltså ställt in oss på klättring från torsdag till söndag från morgon till kväll, eller i alla fall tills solnedgången. Det blev inte riktigt så, men det blev bra i alla fall.

Lagom till resan hade både Ashley och jag blivit dunderförkylda och var rätt osugna på att hänga utomhus i det kalla vädret. På torsdagen vaknade vi dock till regn, så det var inte bara sjuklingarna som stannade inomhus. Det var ändå helt okej eftersom vi hade Thanksgivingmiddagen att förbereda och äta. På torsdag kväll anslöt också Marie från Atlanta.

img_0948_smaller

img_0949_smaller

img_0946_smaller

img_0954_smaller

På fredagen var det tillräckligt torra (om än kyliga) förhållanden för att klättra, så vi körde till klättringsområdet Phantasia. Jag tog ut mig totalt genom att topprepsklättra Creep Show 5.10d och det blev det enda jag klättrade den dagen. Resten av gänget fortsatte med att i tur och ordning försöka kämpa sig upp för klassikern Twinkie 5.12a. Det passade mig bra för jag fick chansen att öva mig med min systemkamera och tog ett hundratal bilder totalt. Ursäkta många bilder från samma ställe.

img_0956_smaller
Vid starten av Creep Show.
img_1063_smaller
French på Twinkie.
img_1019_smaller
John på Twinkie.
img_0983_smaller
Random dude vilar sig på Twinkie.
img_1071_smaller
Random dudes hund.

img_0998_smaller

img_1127_smaller
Marie II på Twinkie.

Vi kom tillbaka till stugan genomfrusna och tinade upp oss i hot tuben och åt Thanksgivingrester.

img_1146_smaller

På lördagen kände jag mig krassligare och valde att skippa klättringen och hänga i stugan istället. Såg på cable TV (Fixer Upper-maraton) och läste (The Emperor of All Maladies). Now that’s what I call semester!

Så var det redan söndag och dags att lämna vår mysiga stuga. För första gången under helgen tittade solen fram och alla var redo för lite klättring före hemfärden. Jag och Marie II promenerade till Military Wall för att hitta nåt lite lättare att klättra. Moonbeam 5.9 verkade lämpligt lätt, men vi fick nog båda kämpa. Sen vandrade vi över till Left Flank där resten av gänget försökte sig på Infectious 5.12b. Jag började få känningar i min vrist av vandrandet och var nöjd att sitta i solskenet och titta på. Ganska kort stund efter sträckte John en led i sitt finger och hade klättrat färdigt, så vi bestämde oss för att köra hemåt lite tidigare.

Oj jag höll ju nästan på att glömma! Jag skrev före resan om Red River Gorge och hur jag har följt på Instagram att en av Finlands bästa klättrare Anna Liina Laitinen var där då. Nå gissa vem John träffade på om inte Anna Liina Laitinen!!! På lördagen när jag hängde i stugan råkade han klättra på samma ställe som hon. Han vågade till och med prata lite med henne och fick lov att ta ett foto att visa åt sin finländska fru haha. Lite senare samma dag lyckades hon klara rutten hon jobbade på, Southern Smoke 5.14c, som tydligen är hennes svåraste hittills. Vi spekulerade att Junos blöta pussar kan ha gett henne den där sista pushen.

5266_cropped
Juno och Anna.

 

 

Advertisements

Thanksgiving 2016

Igår firade vi Thanksgiving med Johns familj. Johns morfar har svår (och allt svårare) demens och i år ordnade familjen middagen hos Johns morföräldrar eftersom Harold bara är uppe kortare stunder. Vet inte hur mycket jag har rätt att skriva om honom och dem, men det är tungt att se hur tungt det kan vara att ta hand om sin förälder eller morförälder.

Det fick mig förstås också att tänka på min egen mormor och farmor och min familj som är utspridd över halva världen. Jag kan avundas de som har hela släkten samlad i Österbotten, eller ens i Finland. Vad skulle jag flytta hit för? Och nu när John och jag planerar att vara tillsammans en lång tid framöver så kommer minst en av oss alltid att bo långt ifrån sin familj. Dumt så det förslår.

Kanske de som jobbar från sin dator och lever som “digitala nomader” är nåt på kornet ändå. (Fast det låter så urbota fånigt att kalla sig så.) Dock verkar de alltid ta sin MacBook och dra till Thailand, men lika bra kan man väl dra till Finland.

Red River Gorge nästa vecka

Vi bokade en stuga för Thanksgivinghelgen nästa vecka och ska klättra vid Red River Gorge i Kentucky med två kompisar från torsdag till söndag. Får se om min fot är tillräckligt bra för att vandra på dåliga stigar för att komma till klippväggarna. Annars får jag väl stanna i stugan och läsa böcker och bada i hot tuben…

En av Finlands bästa klättrare, Anna Liina Laitinen, är vid Red River Gorge just nu och försöker sig på alla de svåraste rutterna. Vi är inte riktigt i samma klass, men ändå coolt att vi klättrar på samma område. Om vi inte hade våra lokala klippor vid Obed så nära skulle vi säkert köra de tre timmarna till the Red oftare. I vanliga fall skulle jag typ i det här skedet börja kolla väderleksprognosen varje dag för att bedöma risken för regn, men vi har inte fått nåt riktigt regn på flera månader så risken är antagligen större för skogsbrand.

Thanksgiving firar vi istället nu på lördag med Johns familj. Amerikaner påstår ofta att Thanksgiving är typ lika stort som jul och att de tycker Thanksgiving är viktigare, men här tycker jag mig ha två anekdotiska bevis på att julafton är mycket heligare. Ett: det är inga konstigheter att vi får med två kompisar på minisemester över Thanksgiving. Två: folk flyttar på själva Thanksgiving hipp som happ. I och för sig kanske det här bara säger nåt om mig och min familjs strikta jultraditioner. Och i år struntar till och med familjen Backman i att fira traditionell jul och drar till Kalifornien, så inte ens det går det att lita på.

Här i Trumpland

Allt har ren skrivits om hur skrämmande det är att Trump blev vald till president, så jag tänker inte göra ännu en analys, men ville ändå skriva nåt om hur valet såg ut härifrån.

Jag var på valvaka hos en kompis i en ubercool loftlägenhet i downtown och i början följde vi bara med siffrorna med ett halvt öga eftersom det ju var “säkert” att Clinton skulle vinna. Ingen var speciellt exalterad över tanken på Clinton som president, men det var ju ändå kvällen då Donald Trump teoretiskt sett kunde bli president. (Hah.) Ingen i rummet hade röstat. En del gav som orsak att de var registrerade att rösta på sin hemort flera timmar bort eller att de inte kunde hitta sitt röstregistreringskort. Ett par av mina kompisar var ivriga Bernie Sanders-anhängare och röstade i primärvalet, men struntade i att rösta nu. Eftersom Tennessee är superrepublikanskt är det bara en symbolisk handling att rösta i presidentvalet. (De lokala valen är en annan historia.)

Hur som helst. Siffernörd som jag är så har jag varit besatt av att följa prognoserna och galluparna under veckorna före valet och visste därför att om Clinton vinner Florida eller North Carolina tyder det på en säker seger för henne. När Florida gick till Trump blev jag därför lite orolig och när sen också North Carolina gick till Trump började det se ut som om galluparna gissat fel. Runt elva körde John och jag körde hem i skilda bilar och lyssnade båda på NPR:s valvaka på radion. Vi kom hem och stämde av med varandra att vi uppfattat samma sak av analyserna. Trump var faktiskt på väg att vinna.

Eftersom John kommer från Appalacherna, där många är (vita och) mycket fattiga, är det ett säkert sätt att göra honom irriterad att göra sig lustig över så kallade hillbillies och rednecks. Kolbrytning och annan industri som tidigare gav folk jobb har minskat betydligt, så det var faktiskt bättre förr för många av de som bor här. Det finns flera Trumpanhängare i min närhet och det är inte de som är problemet med det här landet. Problemet är att det är ett så jäkla orättvist och ojämlikt system där en del har så jättemycket och andra har så jättelitet. (Kunde visst inte hålla mig från att analysera i alla fall…)

Foten duger för klättring

Igår var jag för första gången och klättrade utomhus sen jag stukade foten. Själva klättrandet gick bra, men att gå på ojämn mark känns ännu rätt ostadigt och som att det gör skadan värre. Det kanske låter tokigt att klättra trots att jag inte kan springa eller hoppa på foten, men jag tar det försiktigt och än så länge verkar det inte skada.

Telefonintervjun för jobbet i Tyskland gick helt okej tror jag, men de tog nån annan. Det var ändå en positiv upplevelse på det stora hela, och jag ser fram emot att ansöka/intervjua mer på allvar sen då vi har mer på klart vart vi söker oss.

Det är fortfarande skönt höstväder, även om det börjar bli lite kyligt om morgnarna. Det här inlägget får illustreras av Juno med frisbee på vår gård. Hon skulle apportera (heter det väl?) hela dagen om nån orkade kasta bollen eller frisbeen åt henne.

img_0893_smaller

När vi gifte oss

John och jag gifte oss i torsdags. Vi hade försökt boka tid till tingshuset till fredagen, men då onsdagen kom och vi inte fått tiden bekräftad ringde vi dit och fick veta att det var stängt på fredagen, men att det gick bra att komma på torsdag istället. Vi ba jaha okej vi gifter väl oss IMORGON då!?!?!?

Det blev bråttom att fixa med ringar och fotograf, men när torsdagen kom hade vi på nåt sätt allt ordnat och kunde hoppa i bilen och köra mot Knoxvilles tingshus. Det blev en romantisk och väldigt fin stund. Vår kompis Mareike tog en paus från jobbet för att komma och fota.

dsc_0626

dsc_0681

dsc_0699

Efter vigseln firade vi med sen lunch på Bistro at the Bijou. När vi kom hem var vi själsligt utmattade, men annars okej, så vi gjorde det enda vettiga och for till klättringsgymmet. Till all tur, för där lyckades vi värva en hundvakt till helgens minibröllopsresa en dag före själva resan.

Efter jobbet på fredag åkte vi således till Atlanta med enda målet att gå på massage och sova i hotellsäng. Check and check. På hemvägen utforskade vi också ett av Atlantas stora klättringsgym. Även om det bara blev en liten bröllopsresa var det roligt att fira i alla fall lite. Vi tänkte också fira med släkt och vänner, först på den här sidan Atlanten, men det blir lite senare.