God jul från Bristol

Det är svårt att inte få julstämning i svärmors hus! Ligger och drar mig lite extra och försöker lura Juno att jag ännu sover. Snart nog blir det kockande och julstök i ett kör tills släkten kommer hit för julmiddag. Imorgon far flyget till San Diego redan före sex på morgonen. Huva.

God jul!

Advertisements

Funderar på Sverige

Det känns äntligen som att en plan har börjat utkristallisera sig. Länge funderade vi ju på de tysktalande länderna, men det var liksom lite för stort område och för lite kontakter och anknytning dit. Schweiz verkade mest lovande med tanke på forskningområdena, men vi fick inte riktigt feelis för Schweiz. Och feelis är viktigt! Med tiden började John bli mer öppen för Sverige, trots att han är lite orolig för hur han skulle klara den långa och mörka vintern. Jag är inte heller pepp på vintern, men för mig skulle den vägas upp av närheten till Finland och möjligheten att få leva på svenska.

För att göra en lång historia kort, så har vi båda intervjuer för jobb i Sverige i januari. Så spännande! För Johns intervju flyger de oss till och med dit. Det är otroligt skönt att ha en vettig plan, fast det är mycket som kan ändras ännu. I två år har jag oroat mig för hur allt ska ordna sig med visum och jobb, men nu börjar jag tro på att det kommer att lösa sig. Peppar peppar haha.

Men först ska vi fira jul! På fredag åker vi till Johns mamma i Bristol för att äta julmiddag med släkten på lördag. Tidigt på söndag morgon flyger vi till San Diego för en knapp veckas semester med familjen Backman. Jag ser jättemycket fram emot resan och att få krama om allihopa.

Avslutningsvis ett helt orelaterat foto från i lördags, då vi firade Hannahs födelsedag med supergod mat och en hel del vin vid J.C. Holdway.

img_2787

Sticksömmen

Men jämna mellanrum fastnar jag för en idé och måste verkställa genast. Jag har funderat på stickning sen jag fick en komplimang för mina knähöga stickasockor som fammo stickat och förra helgen bestämde jag mig för att börja sticka igen för första gången sen kanske lågstadiet. Jag for till Atomic Fibers här i Oak Ridge och skaffade ett nystan yllegarn (ball of yarn) och stickor (needles). Instruktioner för sockor hittade jag förstås på nätet. Räta maskor (knit stitch) kom jag ihåg, och med hjälp av YouTube kollade jag upp hur det nu var man lade upp maskor (casting on stitches) och stickade aviga maskor (purl stitch).

Det var häftigt att känna att det satt i ryggmärgen med stickandet också efter så många års paus. Efter en timmes kämpande med några varv ribbstickning var det sjukt coolt att se att det faktiskt började likna skaftet på en socka. Medan jag satt och stickade fick jag så många flashbacks och minnen att jag måste skriva ner dem.

För det första är klick-klackandet av stickor ett så himla hemtrevligt ljud. Jag kastades tillbaka till mommos kök där det alltid fanns en stickning på gång då jag var barn.

Det kan ha varit mamma som lärde mig, men jag tror att det var i textilslöjden i skolan som jag lärde mig sticka. Då vi avancerade från räta maskor till slätstickning med aviga maskor minns jag att jag tyckte det var sjukt dumt och jobbigt med aviga maskor. Idag tyckte jag inte det var så fasligt mycket jobbigare. Vår textilslöjdslärare hette Tuija och hade alltid rött läppstift. Hon sa att hon använde ett bra läppstift istället för läppomada för att inte få torra läppar. Jag minns att jag lärde mig vad herpes var av henne för hon hade herpes.

Jag kom också att tänka på att jag inte bara läste böcker som barn, jag tror att jag också handarbetade ibland. Jag hade åtminstone en korsttygnsfas, säkert inspirerad av mamma. Jag tyckte mycket om att bläddra i mönstertidningar, men minns inte om jag faktiskt skulle sytt nåt utanför textilslöjden. I textilslöjden i högstadiet sydde vi en hel del dock och Elisabeth lät oss hitta på projekt ganska fritt.

Å ena sidan känns det som om slöjdundervisningen är en relik från gångna tider, men å andra sidan var det ett av mina favoritämnen och jag är glad åt att kunna sy och sticka. Jag tror att det kan vara ganska unikt för Norden. Åtminstone här i USA verkar de inte ha haft praktiska ämnen som huslig ekonomi eller slöjd i skolan överhuvudtaget.

På en vecka har jag lyckats sticka färdigt en socka och börjat på den andra. Jag tror att jag använt ett för grovt garn, för första sockan höll på att bli hobbitstorlek. Det har varit mysigt att sitta och sticka medan man ser på TV. Tiden får utvisa om det här är en fas eller om jag blivit handarbetare for life.

Angst-TV och En man som heter Ove

Ikväll tänkte vi se En man som heter Ove som råkar gå på bio här just nu. John har klagat på att det är så mycket angst och pinsamheter i de skandinaviska filmer och TV-serier vi ser och att det är så jobbigt att sitta och skämmas för/med karaktärerna hela tiden 🙂 Det kanske beror på att jag väljer såna filmer, men jag tror nog det ligger nåt i det att skandinavisk film överlag inte avbildar stjärnor och hjältar direkt*. Det senaste typexemplet är den norska serien Skam, men tidigare har vi sett till exempel Force Majeure (Turist på svenska), Vi är bäst! och ett par avsnitt av 30 grader i februari. Solsidan var också pinsam, men roligheten övervägde. Fucking Åmål finns på Netflix här, men det blir säkert för mycket angst.

I alla fall så tänkte jag att En man som heter Ove väl är det närmaste feel good vi kommer på svenska. Säkert en del angst också, men jag hoppas på mest bra feelis.

*Iofs är awkward en långvarig trend i amerikansk TV också. Tänker t.ex. på The Office, Girls, Louie, New Girl.