Välkommen till Malmö

Det kom ett Välkommen till Malmö-paket på posten för nyinflyttade till Malmö. Jag har mycket tid om dagarna så jag läste igenom infopaketet där jag satt i skuggan i uterummet medan lillon sov i vagnen. Jag lärde mig t.ex. att 33% av invånarna i Malmö är födda utanför Sverige. (Bara i vår lilla familj är det hela 67% av de utan päls som inte är födda här…) Det låter både otroligt mycket och troligt med tanke på hur multikulturellt Malmö känns.

På tal om immigranter så var vi förra veckan på intervju till Migrationsverket med anledning av att John ansökt om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Lillon fick åka på sin längsta roadtrip hittills eftersom intervjun skulle ske 200 km bort i Växjö. Väl där blev vi turvis tentade i ämnet “trivia om dig och din partner och ert liv tillsammans” och fick svara på frågor som: Hur många rum har ert hus? Vad heter dina föräldrar? Hur tog ni er hit idag? Tittar ni på någon serie tillsammans? Jag tror vi klarade oss bra, men vi missade båda på frågan Vad fick du i födelsedagspresent senast? och får nog båda två börja köpa lite mer romantiska/minnesvärda presenter i framtiden.

Och ännu på tal om Malmö så började jag förra veckan prenumerera på Sydsvenskan, dock bara e-tidningen, men med ens känner jag mig typ 100% mer uppdaterad och hemma här. Jag gillar ju att ha en dagstidning att läsa och borde ha gjort det här för ett år sedan, men det var väl ett case av snålheten bedrar visheten. Hurra för lokaltidningen!

Infödd Malmöbo
Advertisements

Mommo & moffa

I början av månaden hälsade mamma och pappa, eller mommo och moffa, på i en dryg vecka. Det var mysigt att ha sällskap nu när John jobbar igen och skönt med hjälp med bebis och hund!

Vi hängde mycket hemma och lillon låg ofta i mommos famn och njöt.

edf

edf

Moffa hittade en del grejer att fixa…

edf

…då han inte var upptagen med att sjunga och vyssa.

edf

Det var soligt och hett under hela tiden de var här, så vi åkte på ett par strandutflykter. En av dagarna åkte vi till hundstranden i Skanör och en annan tog vi oss lite längre bort till Ystads stränder. Vi fick ett UV-tält i present vilket var superbra som solskydd åt lillon plus att jag kunde ligga i skuggan och amma. Jag lärde mig att fyra vuxna är typ minimum på badutflykter med både hund och bebis…

edf

Här ett gruppfoto från torget i Ystad.

edf

Så en update om den ack så viktiga sömnen: Mommo har ju övat med några bebisar tidigare och hjälpte oss med att få lillon att somna i vagnen. Tidigare hade hon sovit väldigt lite under dagen och ett längre pass på natten eftersom vi inte fick någon ordning på dagssömnen. Nu sover hon istället två-tre timmars pass dygnet runt och ibland något lite längre pass på natten. Sextimmarsnätterna är därmed ett minne blott, men i gengäld hinner jag äta mat och fixa här hemma i lugn och ro då hon sover på dagen. Väldans skönt!

Förlossningsberättelse

Sent omsider kommer här en lång och rörig förlossningsberättelse som dokumentation för mig själv och för den som orkar läsa 🙂 Jag skrev det mesta under veckan efter förlossningen och blev väldigt ledsen varje gång jag satte mig ner för att skriva, men nu en månad senare känns det som att både kroppen och psyket återhämtat sig mycket från den jobbiga upplevelsen. Hur som helst:

Tisdag 8.5

Värkarna startade natten till tisdag 8:e maj och kom sen väldigt oregelbundet under hela dagen. De var inte outhärdliga och jag visste att latensfasen kan pågå väldigt länge, så när de på kvällen kom med ca 10 min mellanrum var jag inställd på att det nog skulle ta till onsdagen före vi behövde fundera på att ta oss till sjukhuset. Dock började jag blöda rätt rikligt så vi ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in på koll, så vi rafsade ihop våra saker och körde till förlossningsavdelningen i Malmö runt klockan tio på tisdag kväll.

När de undersökte mig visade det sig att allt var okej med bebisen och vattnet hade inte gått, däremot var jag öppen 4 cm (och mycket förvånad över det). Vi fick därför stanna kvar på förlossningen och jag tog ett bad och försökte sova lite mellan värkarna som fortfarande bara kom med ca 10 min mellanrum. På onsdag morgon kom det ny barnmorska och undersköterska som konstaterar att jag inte öppnat mig mer under natten.

Onsdag 9.5

Eftersom inget hänt sen vi kom in blev vi på förmiddagen flyttade till BB och jag blev beordrad att vara uppe och gå och studsa på pilatesboll för att skynda på processen. Värkarna blev allt mer smärtsamma under dagen och barnmorskan där gjorde en hinnsvepning, men jag öppnade mig inte mer. Mot kvällen hade jag konstant smärta i ryggen och började använda en TENS-apparat, vilket gjorde smärtan uthärdlig igen. Kort därefter kom barnmorskan in och sa att nu har vi inte plats här längre, så ni får antingen åka hem eller tillbaka till förlossningen, men hon trodde att om vi åker hem så kommer vi ändå vilja komma tillbaka rätt snart. Eftersom det närmade sig natt igen och jag gärna ville sova frågar jag om jag får låna TENS-apparaten om jag åker hem, men det gick inte alls för sig. Så vi promenerade över till förlossningen igen…

Torsdag 10.5

Överlag tyckte jag om personalen vi träffade på sjukhuset och kände att vi var i trygga händer, men barnmorskan som skickade oss från BB och barnmorskan som därefter tog emot oss på förlossningen har jag inga bra minnen av. Barnmorskan på förlossningen tyckte att om vi ska vara kvar så vill de ta hål på fostersäcken för att få igång processen. Hon sa att på ett mindre sjukhus kanske de hade kunnat vänta på att jag öppnat mig, men här har vi inte tid med sånt… Hon lockade också med att jag kunde få lustgas och epidural och hela arsenalen om vi tog hål på hinnorna. Vi funderade en stund och kände oss inte alls pepp på att skynda på processen, men det kändes heller inte som att det fanns så mycket alternativ. I efterhand funderar jag om jag borde ha stått på mig mer och bett att få åka hem med en TENS-apparat eller vägrat ta hål på hinnorna eller nåt, men jag var trött och hade ont och hade inga såna krafter i mig.

Så jag gick motvilligt med på att de tog hål på hinnorna. Jag använde fortfarande TENS-en och testade lustgasen, men tyckte först den var obehaglig. Runt fem på morgonen frågade de om jag vill ha epidural, eftersom läkaren var på plats för att ge någon annan epidural, och eftersom jag började känna mig rejält trött tyckte jag det var en bra idé. På förhand tyckte jag det hade låtit brutalt med en nål i ryggmärgen, men jag minns det som väldigt odramatiskt. John säger att jag blev mycket mer avslappnad när EDA:n började verka, men jag var lite frustrerad över att den inte tog på ena höften typ (?).

När nattpasset gick av kom en trevligare barnmorska som hette Marie. Jag var uppkopplad till värkstimulerande dropp som Marie vred upp styrkan på timme för timme. Jag kände mig trygg med Marie och var helt okej bedövad så från morgon till lunch ungefär var humöret lite bättre igen. När det började närma sig byte av personal igen vid två-tiden var jag helt öppen och hade starka smärtsamma värkar men ingen krystkänsla direkt.

Den nya barnmorskan (som också var där när vi flyttades från förlossningen till BB) hette Michaela och var ung och väldigt no nonsense. Bebisens huvud låg inte riktigt rätt för att komma ut och hennes hjärtljud gick ibland ner på oroväckande låga nivåer. De testade ha mig i olika ställningar för att hitta nån där bebisen skulle må bättre. I det absolut värsta skedet stod jag lutad mot ett gåbord för att bebisens huvud ska komma ner rätt och jag hade såna infernaliskt smärtsamma värkar. Jag skrek/frustade mig igenom varje värk och förstod inte hur jag skulle orka mer men hade typ gett upp och var säker på att det skulle sluta med kejsarsnitt. Jag gjorde allt som barnmorskan sa, men det fanns nog inte mycket sisu kvar i det skedet och jag bara väntade på att de skulle ge upp med sina försök att få ut bebisen vaginalt.

I något skede blev jag satt i gynställning och tillsagd att krysta. John hjälpte till och lyfte mitt huvud mot mitt bröst vid varje krystning och sköterskan höll upp mina ben och jag kände inte av någon krystkänsla men försökte använda muskler som kunde tänkas trycka ut ett huvud. En läkare var inne och tittade ibland och de pratade om hur huvudet inte ville vända sig och i något skede hörde jag ordet sugklocka nämnas. Det hade redan gått ungefär två timmar från att jag först testat krysta och där och då lät sugklockan som en skänk från ovan. I min fantasi skulle det snart säga “plopp” och så skulle bebisen vara ute. Lol.

När beslutet om sugklocka var taget kom det in en massa mer personal i rummet. Jag trodde nu att mitt arbete var gjort typ, men tydligen skulle jag ändå låtsas krysta och hjälpa till. Sen tog ungefär tre värkar tills huvudet verkligen kom ut och det kändes som att bajsa ut en melon ungefär. När de sedan satte henne på mitt bröst kändes det helt overkligt och jag kunde inte fatta att de där långa armarna och benen på något sätt hade varit ihopvikta inne i min mage. På grund av sugklockan klippte de snabbt av navelsträngen för att kunna undersöka att allt var bra med bebisen. Eller John klippte av den och sprutade ner halva rummet med blod 🙂

Moderkakan kom ut utan problem. Jag låg fortfarande kvar i gynställning och läkaren undersökte mig och sa att jag fått en “knappt” grad tre bristning. Jag fick lokalbedövning och blev sydd i förlossningsrummet i vad som känns som en evighet. Jag minns att jag låg och andades lustgas väldigt koncentrerat under hela den tiden medan John satt vid min huvudända och chillade med bebisen.

Sen låg vi kvar där ett par timmar och fick in brickan med smörgåsar. Bebisen fick smaka på bröstet för första gången. Det var en jättemärklig känsla då hon fick tag i bröstvårtan och började suga. Jag kunde inte fatta hur något så litet och skört kunde suga så hårt! I något skede kom en sköterska in för att få mig att gå på toaletten. Halvvägs till toaletten sa jag “nu svimmar jag” och så gjorde jag det. När jag vaknade upp var rummet fullt av personal igen och jag blev kopplad till vätskedropp. (Det är tydligen inte ovanligt att man får blodtrycksfall efter en förlossning.)

Bebisen föddes klockan 16.10 och vid nio-tiden på kvällen for vi över till BB-avdelningen, där vi stannade från torsdag till lördag kväll. Vi hade ett delat rum med en annan mamma och hennes bebis och John fick tyvärr inte stanna över natten. Jag kunde säkert skriva en hel del om BB också och de första dygnen, men det här blev redan superlångt så jag tror jag sätter punkt här!

Tre veckor

Min första vecka ensam hemma med lillon går mot sitt slut. Det kanske är lite tidigt att börja prata om några rutiner, men lite mönster börjar jag skönja i dygnsrytmen. De längsta sovpassen brukar vara ett sex timmars pass på natten och ett två timmars pass i bärsjalen före lunch. Ibland kan vi också få till en längre tupplur i bärsjalen sent på eftermiddagen. Vagnen är inte någon favorit alls, men så har det ju också varit väldigt hett ute de senaste veckorna. Däremellan är det mest amma vagga byta blöja och kanske någon kort tupplur.

Sen måste jag få klaga lite på den svenska byråkratin. Jag ringde Försäkringskassan för fjärde gången sen i februari, då jag först skickade in ansökan om föräldrapenning och utredning om försäkringstillhörighet. De utreder alltså först om jag hör till det svenska socialskyddet och sen börjar de behandla ansökan om föräldrapenning. Den här gången fick jag veta att behandlingstiden för försäkringstillhörighet är tre-sju månader (!) och under den här tiden får man bara snällt vänta på sina pengar. Arrgh.