Vinterkräksjuka No 1

Vi har överlevt vår första vinterkräksjuka. Fy fasiken.

Jag misstänker att vi fick med oss den här presenten från öppna förskolan. Två dagar efter vårt besök där vaknade vi mitt i natten av att Emilia spydde. Sen var hon mest lite hängig i ett par dagar och vi hann andas ut, men som på beställning två dagar efter Emilia insjuknade vi båda två nästan samtidigt.

Det var en lång tisdag då vi försökte ta hand om och underhålla bebis och hund samtidigt som vi båda helst ville sova bort hela den eländiga dagen. John hade lyckligtvis lite mer sisu. Jag mådde så skit och var så törstig men kunde inte hålla nere någon vätska. Samtidigt ammade jag en lite hängig bebis med dålig aptit för vanlig mat. Kände mig som ett russin i öknen.

Fem dagar efter första spyan börjar vi alla vara på banan igen. Ska nog kolla upp det där med rotavirusvaccin.

Om två dagar fyller Emilia nio månader! Hur kan hon vara så stor redan??

På öppna förskolan ☠️☠️☠️
Hängig bebis och fortfarande frisk förälder
Advertisements

Den krypande bebisen

Emilia kryper! Och häromdagen medan jag hade ögonen på min telefon istället för på mitt barn hade hon på något sätt ställt sig upp mot soffan själv! Vi upptäckte också att hon förstår mamma, pappa, lampa och t.ex. tittar på John om jag frågar “var är pappa?”.

Jag har mycket lästid just nu medan jag ammar eller nattar eller medan Emilia sover sin förmiddagsvila. Jag läser bara på telefonen, först Sydsvenskan varje dag och sen nån bok som jag lånat från biblioteket. De känns superlyxigt att hinna läsa hela tidningen varje dag och därtill hinna läsa bok.

Vi har köpt nytt kylskåp. Det som fanns i huset fungerade typ, men man måste trycka fast dörren för att stänga den ordentligt, kompressorn går konstant och allt i grönsakslådorna fryser till is. Det känns som att listan på saker vi behöver köpa eller fixa aldrig tar slut. Det kanske har att göra med att (1) vi gjorde oss av med nästan allt före vi flyttade till Sverige och (2) vi köpte hus och (3) vi fick barn. En stor grej vi behöver är en till bil senast tills vi båda börjar jobba. Men också hundra mer eller mindre nödvändiga småsaker som gardiner (och -stänger), gummistövlar, pastaslev. När jag tänker tillbaka på all elektronik vi köpt under det senaste året börjar jag undra om det kanske hade varit värt risken att råna Elgiganten/Jula i alla fall. Jk.

(Mina längsta utläggningar handlar tydligen ofta om typ hemelektronik. Vi kan ju inte alla fundera på de stora frågorna jämt och ständigt.)

Sist ett par vinterbilder. Vi har inte lika rekordkallt som resten av Norden, men vi har i alla fall fått lite snö i Skåne den här veckan.

sdr
Den gulliga mössan har Ing-on stickat.
cof
Den som har örnblick kan se att det på det gula husets tak sitter en enorm fågel som jag tror är en häger.

Januari 2019

Det har gått så länge sedan jag bloggade att jag bara måste börja på, annars blir det aldrig av. Efter en höst med jobbande och en decembermånad av resande har jag nu landat i den sköna tillvaron hemma som föräldraledig. När den största stressfaktorn är att bebisen äter dåligt med annan mat än bröstmjölk så är det ganska bra. Okeeej, det skulle inte vara helt fel att inte behöva amma på natten, men oftast måste jag “bara” vakna två gånger per natt. Vi samsover fortfarande, så jag behöver knappt ens vakna för att mata henne.

På många sätt är det lättare att vara hemma med en åtta månader gammal bebis än en på tre månader. Hon är numera nöjd att åka barnvagn ganska långa sträckor (vi har använt sittdelen ganska länge redan). Hon kan sitta på golvet och undersöka nåt intressant föremål en god stund medan jag typ hänger tvätt. Däremot börjar hon gråta förtvivlat om jag går utom synhåll ens för tio sekunder. Opraktiskt som sjutton. Dock smickrande att vara så behövd. Men väldigt opraktiskt. Sen är det ju det där med maten. Det var ju verkligen smidigt så länge bröstmjölk var allt som behövdes. Men fördelarna överväger.

I vår kommer vi att gå på babysim på tisdagar och så kommer vi säkert gå på öppna förskolan ibland. Jag fantiserar också om att starta diverse projekt här hemma och börja inreda eller fixa i trädgården, men det är möjligt att det mest blir fixande på temat barnsäkra.

Den sötaste jag vet!

En femmånaders klimp

Vår lilla Emilia har fyllt fem månader den här veckan. Det var inte länge sen hon lärde sig vända sig från rygg till mage (eftersom hon hatar att ligga på rygg) och den här veckan har hon börjat vända sig från rygg till mage till rygg osv för att ta sig någonstans. Vårt lilla skrutt flyttar sig av egen kraft!

Hon gillar att prutta med munnen, men det senaste nya är en slags gälla ödleskrik som låter både förfärligt och förfärligt gulligt. Jag ammar fortfarande varannan till var tredje timme på natten och är väldigt trött om kvällarna… Det är dock bara en dryg månad tills jag blir föräldraledig igen, så det ska nog gå. Igår fick Emilia två vaccinsprutor vid BVC och konstaterades vara 8.6 kg tung och typ 69 cm lång. Rund och go och stor för sin ålder.

Så här fem månader in i föräldraskapet är vi väldigt förtjusade av den lilla och nyfikna på vem hon är! Det går inte att fatta att hon om inte så lång tid kommer att prata och resonera och vara sin högst egna person.

Sömnen och pumpandet

Jag har en vecka bakom mig som förvärvsarbetande mamma. Det är trevligt att vara tillbaka på jobbet, men lite stressigt att försöka pumpa tillräckligt varje dag. Nu har jag i alla fall beställt en pump till (billigare än att köpa en dubbelpump) så det ska gå lite effektivare. Det var bara dumsnålt att inte köpa en dubbelpump från första början.

Lillon måste ha läst samma artiklar som jag om att jobba och pumpa, för det är precis som om hon bestämt sig för att köra nåt som kallas “reverse cycling”. Det betyder att bebisen förlägger sitt ätande till natten istället för dagen och det här verkar hända ibland då ammande mammor börjar jobba.

Hon har hittills sovit mellan oss i sängen, men nu börjar vi komma till en punkt där vi vill försöka få henne att sova i spjälsängen istället. Den lilla sängkaparen sover nämligen ofta raklång på rygg med armarna rakt ut åt sidorna. Efter en natt med spjälsängen som en slags bedside crib verkar det nog som om vi stör varandra mindre så här.

Imorgon börjar John och lillon babysim, vilket samtidigt blir språkbad för John (hehe). Hoppas det blir kul!

Tillbaka på jobbet

Idag var min första dag på jobbet och Johns första dag som föräldraledig. Vi verkar båda ha haft en bra dag och vara glada och förväntansfulla för miljöombytet som det här innebär. Vi ska köra så här i tre månader tills vi byter igen.

Det är roligt att vara tillbaka bland kollegerna, men lite obekvämt är det nog att pumpa på kontoret. På samma sätt som man (jag) smusslar med mensskydd vill jag smussla med min väska med pump och liten kylväska. Vi har ett vilorum på jobbet med lås på dörren, så det finns åtminstone ett ändamålsenligt utrymme för mina pumpsessioner. Och John verkar tycka det är jätteroligt att vara föräldraledig, så lite pumpande ska jag väl klara av.

My new best friend

Två månader

Under vardagarna då jag är ensam hemma är det så mycket jag vill göra och så lite jag hinner med. Lillon sover ännu ett par rediga tupplurar medan John är på jobbet, men då passar jag på att fixa mat och äta eller duscha eller leka med Juno på gården. Jag har ständigt dåligt samvete för att Juno får så lite uppmärksamhet och aktivitet, men jag blir mest bara på dåligt humör av att gå ut och stångas med både hund och barnvagn, speciellt i den här värmen, så det blir inte så ofta.

Lillon har redan fyllt två månader (och en vecka) och börjar upptäcka sina armar och händer allt mer. Om man sätter något spännande framför henne viftar hon ivrigt med armarna och prickar ibland rätt. Ibland lyckas hon på tur gripa tag i leksaken framför sig och försöker då föra den mot munnen medan tungan sträcker sig långt ut och letar efter fångsten. Ofta duger det som underhållning att utforska handen med munnen och minst en gång om dagen får hon in så många fingrar så långt in att hon får kväljningar och börjar hosta.

Om man ler mot henne ler hon tillbaka stort med tungan ute och när hon är på rätt humör jollrar hon urgulligt. Det känns som att hon kommer att börja skratta snart. Hon vill inte ligga på mage jättelånga stunder, men orkar hålla upp huvudet och överkroppen bra. Kläderna i storlek nyfödd är för små för länge sedan och nu börjar också storlek 3 månader vara i minsta laget. Babykläderna vi fick från USA anger alltså storlekarna i ålder, och tydligen är allt inte större i USA… Hittills har vi haft sån tur att vi inte behövt köpa några kläder då fick massor i present, men snart blir det nog dags.

Vi hade nyligen svärmor på besök i en dryg vecka, men nu vaknar nog lillon när som helst så jag får lämna det som en cliffhanger lol.

ptr
Lillon i fammo Dianas famn och en favoritleksak.

Välkommen till Malmö

Det kom ett Välkommen till Malmö-paket på posten för nyinflyttade till Malmö. Jag har mycket tid om dagarna så jag läste igenom infopaketet där jag satt i skuggan i uterummet medan lillon sov i vagnen. Jag lärde mig t.ex. att 33% av invånarna i Malmö är födda utanför Sverige. (Bara i vår lilla familj är det hela 67% av de utan päls som inte är födda här…) Det låter både otroligt mycket och troligt med tanke på hur multikulturellt Malmö känns.

På tal om immigranter så var vi förra veckan på intervju till Migrationsverket med anledning av att John ansökt om uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Lillon fick åka på sin längsta roadtrip hittills eftersom intervjun skulle ske 200 km bort i Växjö. Väl där blev vi turvis tentade i ämnet “trivia om dig och din partner och ert liv tillsammans” och fick svara på frågor som: Hur många rum har ert hus? Vad heter dina föräldrar? Hur tog ni er hit idag? Tittar ni på någon serie tillsammans? Jag tror vi klarade oss bra, men vi missade båda på frågan Vad fick du i födelsedagspresent senast? och får nog båda två börja köpa lite mer romantiska/minnesvärda presenter i framtiden.

Och ännu på tal om Malmö så började jag förra veckan prenumerera på Sydsvenskan, dock bara e-tidningen, men med ens känner jag mig typ 100% mer uppdaterad och hemma här. Jag gillar ju att ha en dagstidning att läsa och borde ha gjort det här för ett år sedan, men det var väl ett case av snålheten bedrar visheten. Hurra för lokaltidningen!

Infödd Malmöbo

Mommo & moffa

I början av månaden hälsade mamma och pappa, eller mommo och moffa, på i en dryg vecka. Det var mysigt att ha sällskap nu när John jobbar igen och skönt med hjälp med bebis och hund!

Vi hängde mycket hemma och lillon låg ofta i mommos famn och njöt.

edf

edf

Moffa hittade en del grejer att fixa…

edf

…då han inte var upptagen med att sjunga och vyssa.

edf

Det var soligt och hett under hela tiden de var här, så vi åkte på ett par strandutflykter. En av dagarna åkte vi till hundstranden i Skanör och en annan tog vi oss lite längre bort till Ystads stränder. Vi fick ett UV-tält i present vilket var superbra som solskydd åt lillon plus att jag kunde ligga i skuggan och amma. Jag lärde mig att fyra vuxna är typ minimum på badutflykter med både hund och bebis…

edf

Här ett gruppfoto från torget i Ystad.

edf

Så en update om den ack så viktiga sömnen: Mommo har ju övat med några bebisar tidigare och hjälpte oss med att få lillon att somna i vagnen. Tidigare hade hon sovit väldigt lite under dagen och ett längre pass på natten eftersom vi inte fick någon ordning på dagssömnen. Nu sover hon istället två-tre timmars pass dygnet runt och ibland något lite längre pass på natten. Sextimmarsnätterna är därmed ett minne blott, men i gengäld hinner jag äta mat och fixa här hemma i lugn och ro då hon sover på dagen. Väldans skönt!

Förlossningsberättelse

Sent omsider kommer här en lång och rörig förlossningsberättelse som dokumentation för mig själv och för den som orkar läsa 🙂 Jag skrev det mesta under veckan efter förlossningen och blev väldigt ledsen varje gång jag satte mig ner för att skriva, men nu en månad senare känns det som att både kroppen och psyket återhämtat sig mycket från den jobbiga upplevelsen. Hur som helst:

Tisdag 8.5

Värkarna startade natten till tisdag 8:e maj och kom sen väldigt oregelbundet under hela dagen. De var inte outhärdliga och jag visste att latensfasen kan pågå väldigt länge, så när de på kvällen kom med ca 10 min mellanrum var jag inställd på att det nog skulle ta till onsdagen före vi behövde fundera på att ta oss till sjukhuset. Dock började jag blöda rätt rikligt så vi ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in på koll, så vi rafsade ihop våra saker och körde till förlossningsavdelningen i Malmö runt klockan tio på tisdag kväll.

När de undersökte mig visade det sig att allt var okej med bebisen och vattnet hade inte gått, däremot var jag öppen 4 cm (och mycket förvånad över det). Vi fick därför stanna kvar på förlossningen och jag tog ett bad och försökte sova lite mellan värkarna som fortfarande bara kom med ca 10 min mellanrum. På onsdag morgon kom det ny barnmorska och undersköterska som konstaterar att jag inte öppnat mig mer under natten.

Onsdag 9.5

Eftersom inget hänt sen vi kom in blev vi på förmiddagen flyttade till BB och jag blev beordrad att vara uppe och gå och studsa på pilatesboll för att skynda på processen. Värkarna blev allt mer smärtsamma under dagen och barnmorskan där gjorde en hinnsvepning, men jag öppnade mig inte mer. Mot kvällen hade jag konstant smärta i ryggen och började använda en TENS-apparat, vilket gjorde smärtan uthärdlig igen. Kort därefter kom barnmorskan in och sa att nu har vi inte plats här längre, så ni får antingen åka hem eller tillbaka till förlossningen, men hon trodde att om vi åker hem så kommer vi ändå vilja komma tillbaka rätt snart. Eftersom det närmade sig natt igen och jag gärna ville sova frågar jag om jag får låna TENS-apparaten om jag åker hem, men det gick inte alls för sig. Så vi promenerade över till förlossningen igen…

Torsdag 10.5

Överlag tyckte jag om personalen vi träffade på sjukhuset och kände att vi var i trygga händer, men barnmorskan som skickade oss från BB och barnmorskan som därefter tog emot oss på förlossningen har jag inga bra minnen av. Barnmorskan på förlossningen tyckte att om vi ska vara kvar så vill de ta hål på fostersäcken för att få igång processen. Hon sa att på ett mindre sjukhus kanske de hade kunnat vänta på att jag öppnat mig, men här har vi inte tid med sånt… Hon lockade också med att jag kunde få lustgas och epidural och hela arsenalen om vi tog hål på hinnorna. Vi funderade en stund och kände oss inte alls pepp på att skynda på processen, men det kändes heller inte som att det fanns så mycket alternativ. I efterhand funderar jag om jag borde ha stått på mig mer och bett att få åka hem med en TENS-apparat eller vägrat ta hål på hinnorna eller nåt, men jag var trött och hade ont och hade inga såna krafter i mig.

Så jag gick motvilligt med på att de tog hål på hinnorna. Jag använde fortfarande TENS-en och testade lustgasen, men tyckte först den var obehaglig. Runt fem på morgonen frågade de om jag vill ha epidural, eftersom läkaren var på plats för att ge någon annan epidural, och eftersom jag började känna mig rejält trött tyckte jag det var en bra idé. På förhand tyckte jag det hade låtit brutalt med en nål i ryggmärgen, men jag minns det som väldigt odramatiskt. John säger att jag blev mycket mer avslappnad när EDA:n började verka, men jag var lite frustrerad över att den inte tog på ena höften typ (?).

När nattpasset gick av kom en trevligare barnmorska som hette Marie. Jag var uppkopplad till värkstimulerande dropp som Marie vred upp styrkan på timme för timme. Jag kände mig trygg med Marie och var helt okej bedövad så från morgon till lunch ungefär var humöret lite bättre igen. När det började närma sig byte av personal igen vid två-tiden var jag helt öppen och hade starka smärtsamma värkar men ingen krystkänsla direkt.

Den nya barnmorskan (som också var där när vi flyttades från förlossningen till BB) hette Michaela och var ung och väldigt no nonsense. Bebisens huvud låg inte riktigt rätt för att komma ut och hennes hjärtljud gick ibland ner på oroväckande låga nivåer. De testade ha mig i olika ställningar för att hitta nån där bebisen skulle må bättre. I det absolut värsta skedet stod jag lutad mot ett gåbord för att bebisens huvud ska komma ner rätt och jag hade såna infernaliskt smärtsamma värkar. Jag skrek/frustade mig igenom varje värk och förstod inte hur jag skulle orka mer men hade typ gett upp och var säker på att det skulle sluta med kejsarsnitt. Jag gjorde allt som barnmorskan sa, men det fanns nog inte mycket sisu kvar i det skedet och jag bara väntade på att de skulle ge upp med sina försök att få ut bebisen vaginalt.

I något skede blev jag satt i gynställning och tillsagd att krysta. John hjälpte till och lyfte mitt huvud mot mitt bröst vid varje krystning och sköterskan höll upp mina ben och jag kände inte av någon krystkänsla men försökte använda muskler som kunde tänkas trycka ut ett huvud. En läkare var inne och tittade ibland och de pratade om hur huvudet inte ville vända sig och i något skede hörde jag ordet sugklocka nämnas. Det hade redan gått ungefär två timmar från att jag först testat krysta och där och då lät sugklockan som en skänk från ovan. I min fantasi skulle det snart säga “plopp” och så skulle bebisen vara ute. Lol.

När beslutet om sugklocka var taget kom det in en massa mer personal i rummet. Jag trodde nu att mitt arbete var gjort typ, men tydligen skulle jag ändå låtsas krysta och hjälpa till. Sen tog ungefär tre värkar tills huvudet verkligen kom ut och det kändes som att bajsa ut en melon ungefär. När de sedan satte henne på mitt bröst kändes det helt overkligt och jag kunde inte fatta att de där långa armarna och benen på något sätt hade varit ihopvikta inne i min mage. På grund av sugklockan klippte de snabbt av navelsträngen för att kunna undersöka att allt var bra med bebisen. Eller John klippte av den och sprutade ner halva rummet med blod 🙂

Moderkakan kom ut utan problem. Jag låg fortfarande kvar i gynställning och läkaren undersökte mig och sa att jag fått en “knappt” grad tre bristning. Jag fick lokalbedövning och blev sydd i förlossningsrummet i vad som känns som en evighet. Jag minns att jag låg och andades lustgas väldigt koncentrerat under hela den tiden medan John satt vid min huvudända och chillade med bebisen.

Sen låg vi kvar där ett par timmar och fick in brickan med smörgåsar. Bebisen fick smaka på bröstet för första gången. Det var en jättemärklig känsla då hon fick tag i bröstvårtan och började suga. Jag kunde inte fatta hur något så litet och skört kunde suga så hårt! I något skede kom en sköterska in för att få mig att gå på toaletten. Halvvägs till toaletten sa jag “nu svimmar jag” och så gjorde jag det. När jag vaknade upp var rummet fullt av personal igen och jag blev kopplad till vätskedropp. (Det är tydligen inte ovanligt att man får blodtrycksfall efter en förlossning.)

Bebisen föddes klockan 16.10 och vid nio-tiden på kvällen for vi över till BB-avdelningen, där vi stannade från torsdag till lördag kväll. Vi hade ett delat rum med en annan mamma och hennes bebis och John fick tyvärr inte stanna över natten. Jag kunde säkert skriva en hel del om BB också och de första dygnen, men det här blev redan superlångt så jag tror jag sätter punkt här!