Mommo & moffa

I början av månaden hälsade mamma och pappa, eller mommo och moffa, på i en dryg vecka. Det var mysigt att ha sällskap nu när John jobbar igen och skönt med hjälp med bebis och hund!

Vi hängde mycket hemma och lillon låg ofta i mommos famn och njöt.

Moffa hittade en del grejer att fixa…

…då han inte var upptagen med att sjunga och vyssa.

Det var soligt och hett under hela tiden de var här, så vi åkte på ett par strandutflykter. En av dagarna åkte vi till hundstranden i Skanör och en annan tog vi oss lite längre bort till Ystads stränder. Vi fick ett UV-tält i present vilket var superbra som solskydd åt lillon plus att jag kunde ligga i skuggan och amma. Jag lärde mig att fyra vuxna är typ minimum på badutflykter med både hund och bebis…

Här ett gruppfoto från torget i Ystad.

Så en update om den ack så viktiga sömnen: Mommo har ju övat med några bebisar tidigare och hjälpte oss med att få lillon att somna i vagnen. Tidigare hade hon sovit väldigt lite under dagen och ett längre pass på natten eftersom vi inte fick någon ordning på dagssömnen. Nu sover hon istället två-tre timmars pass dygnet runt och ibland något lite längre pass på natten. Sextimmarsnätterna är därmed ett minne blott, men i gengäld hinner jag äta mat och fixa här hemma i lugn och ro då hon sover på dagen. Väldans skönt!

Förlossningsberättelse

Sent omsider kommer här en lång och rörig förlossningsberättelse som dokumentation för mig själv och för den som orkar läsa 🙂 Jag skrev det mesta under veckan efter förlossningen och blev väldigt ledsen varje gång jag satte mig ner för att skriva, men nu en månad senare känns det som att både kroppen och psyket återhämtat sig mycket från den jobbiga upplevelsen. Hur som helst:

Tisdag 8.5

Värkarna startade natten till tisdag 8:e maj och kom sen väldigt oregelbundet under hela dagen. De var inte outhärdliga och jag visste att latensfasen kan pågå väldigt länge, så när de på kvällen kom med ca 10 min mellanrum var jag inställd på att det nog skulle ta till onsdagen före vi behövde fundera på att ta oss till sjukhuset. Dock började jag blöda rätt rikligt så vi ringde förlossningen som sa att vi skulle komma in på koll, så vi rafsade ihop våra saker och körde till förlossningsavdelningen i Malmö runt klockan tio på tisdag kväll.

När de undersökte mig visade det sig att allt var okej med bebisen och vattnet hade inte gått, däremot var jag öppen 4 cm (och mycket förvånad över det). Vi fick därför stanna kvar på förlossningen och jag tog ett bad och försökte sova lite mellan värkarna som fortfarande bara kom med ca 10 min mellanrum. På onsdag morgon kom det ny barnmorska och undersköterska som konstaterar att jag inte öppnat mig mer under natten.

Onsdag 9.5

Eftersom inget hänt sen vi kom in blev vi på förmiddagen flyttade till BB och jag blev beordrad att vara uppe och gå och studsa på pilatesboll för att skynda på processen. Värkarna blev allt mer smärtsamma under dagen och barnmorskan där gjorde en hinnsvepning, men jag öppnade mig inte mer. Mot kvällen hade jag konstant smärta i ryggen och började använda en TENS-apparat, vilket gjorde smärtan uthärdlig igen. Kort därefter kom barnmorskan in och sa att nu har vi inte plats här längre, så ni får antingen åka hem eller tillbaka till förlossningen, men hon trodde att om vi åker hem så kommer vi ändå vilja komma tillbaka rätt snart. Eftersom det närmade sig natt igen och jag gärna ville sova frågar jag om jag får låna TENS-apparaten om jag åker hem, men det gick inte alls för sig. Så vi promenerade över till förlossningen igen…

Torsdag 10.5

Överlag tyckte jag om personalen vi träffade på sjukhuset och kände att vi var i trygga händer, men barnmorskan som skickade oss från BB och barnmorskan som därefter tog emot oss på förlossningen har jag inga bra minnen av. Barnmorskan på förlossningen tyckte att om vi ska vara kvar så vill de ta hål på fostersäcken för att få igång processen. Hon sa att på ett mindre sjukhus kanske de hade kunnat vänta på att jag öppnat mig, men här har vi inte tid med sånt… Hon lockade också med att jag kunde få lustgas och epidural och hela arsenalen om vi tog hål på hinnorna. Vi funderade en stund och kände oss inte alls pepp på att skynda på processen, men det kändes heller inte som att det fanns så mycket alternativ. I efterhand funderar jag om jag borde ha stått på mig mer och bett att få åka hem med en TENS-apparat eller vägrat ta hål på hinnorna eller nåt, men jag var trött och hade ont och hade inga såna krafter i mig.

Så jag gick motvilligt med på att de tog hål på hinnorna. Jag använde fortfarande TENS-en och testade lustgasen, men tyckte först den var obehaglig. Runt fem på morgonen frågade de om jag vill ha epidural, eftersom läkaren var på plats för att ge någon annan epidural, och eftersom jag började känna mig rejält trött tyckte jag det var en bra idé. På förhand tyckte jag det hade låtit brutalt med en nål i ryggmärgen, men jag minns det som väldigt odramatiskt. John säger att jag blev mycket mer avslappnad när EDA:n började verka, men jag var lite frustrerad över att den inte tog på ena höften typ (?).

När nattpasset gick av kom en trevligare barnmorska som hette Marie. Jag var uppkopplad till värkstimulerande dropp som Marie vred upp styrkan på timme för timme. Jag kände mig trygg med Marie och var helt okej bedövad så från morgon till lunch ungefär var humöret lite bättre igen. När det började närma sig byte av personal igen vid två-tiden var jag helt öppen och hade starka smärtsamma värkar men ingen krystkänsla direkt.

Den nya barnmorskan (som också var där när vi flyttades från förlossningen till BB) hette Michaela och var ung och väldigt no nonsense. Bebisens huvud låg inte riktigt rätt för att komma ut och hennes hjärtljud gick ibland ner på oroväckande låga nivåer. De testade ha mig i olika ställningar för att hitta nån där bebisen skulle må bättre. I det absolut värsta skedet stod jag lutad mot ett gåbord för att bebisens huvud ska komma ner rätt och jag hade såna infernaliskt smärtsamma värkar. Jag skrek/frustade mig igenom varje värk och förstod inte hur jag skulle orka mer men hade typ gett upp och var säker på att det skulle sluta med kejsarsnitt. Jag gjorde allt som barnmorskan sa, men det fanns nog inte mycket sisu kvar i det skedet och jag bara väntade på att de skulle ge upp med sina försök att få ut bebisen vaginalt.

I något skede blev jag satt i gynställning och tillsagd att krysta. John hjälpte till och lyfte mitt huvud mot mitt bröst vid varje krystning och sköterskan höll upp mina ben och jag kände inte av någon krystkänsla men försökte använda muskler som kunde tänkas trycka ut ett huvud. En läkare var inne och tittade ibland och de pratade om hur huvudet inte ville vända sig och i något skede hörde jag ordet sugklocka nämnas. Det hade redan gått ungefär två timmar från att jag först testat krysta och där och då lät sugklockan som en skänk från ovan. I min fantasi skulle det snart säga “plopp” och så skulle bebisen vara ute. Lol.

När beslutet om sugklocka var taget kom det in en massa mer personal i rummet. Jag trodde nu att mitt arbete var gjort typ, men tydligen skulle jag ändå låtsas krysta och hjälpa till. Sen tog ungefär tre värkar tills huvudet verkligen kom ut och det kändes som att bajsa ut en melon ungefär. När de sedan satte henne på mitt bröst kändes det helt overkligt och jag kunde inte fatta att de där långa armarna och benen på något sätt hade varit ihopvikta inne i min mage. På grund av sugklockan klippte de snabbt av navelsträngen för att kunna undersöka att allt var bra med bebisen. Eller John klippte av den och sprutade ner halva rummet med blod 🙂

Moderkakan kom ut utan problem. Jag låg fortfarande kvar i gynställning och läkaren undersökte mig och sa att jag fått en “knappt” grad tre bristning. Jag fick lokalbedövning och blev sydd i förlossningsrummet i vad som känns som en evighet. Jag minns att jag låg och andades lustgas väldigt koncentrerat under hela den tiden medan John satt vid min huvudända och chillade med bebisen.

Sen låg vi kvar där ett par timmar och fick in brickan med smörgåsar. Bebisen fick smaka på bröstet för första gången. Det var en jättemärklig känsla då hon fick tag i bröstvårtan och började suga. Jag kunde inte fatta hur något så litet och skört kunde suga så hårt! I något skede kom en sköterska in för att få mig att gå på toaletten. Halvvägs till toaletten sa jag “nu svimmar jag” och så gjorde jag det. När jag vaknade upp var rummet fullt av personal igen och jag blev kopplad till vätskedropp. (Det är tydligen inte ovanligt att man får blodtrycksfall efter en förlossning.)

Bebisen föddes klockan 16.10 och vid nio-tiden på kvällen for vi över till BB-avdelningen, där vi stannade från torsdag till lördag kväll. Vi hade ett delat rum med en annan mamma och hennes bebis och John fick tyvärr inte stanna över natten. Jag kunde säkert skriva en hel del om BB också och de första dygnen, men det här blev redan superlångt så jag tror jag sätter punkt här!

Tre veckor

Min första vecka ensam hemma med lillon går mot sitt slut. Det kanske är lite tidigt att börja prata om några rutiner, men lite mönster börjar jag skönja i dygnsrytmen. De längsta sovpassen brukar vara ett sex timmars pass på natten och ett två timmars pass i bärsjalen före lunch. Ibland kan vi också få till en längre tupplur i bärsjalen sent på eftermiddagen. Vagnen är inte någon favorit alls, men så har det ju också varit väldigt hett ute de senaste veckorna. Däremellan är det mest amma vagga byta blöja och kanske någon kort tupplur.

Sen måste jag få klaga lite på den svenska byråkratin. Jag ringde Försäkringskassan för fjärde gången sen i februari, då jag först skickade in ansökan om föräldrapenning och utredning om försäkringstillhörighet. De utreder alltså först om jag hör till det svenska socialskyddet och sen börjar de behandla ansökan om föräldrapenning. Den här gången fick jag veta att behandlingstiden för försäkringstillhörighet är tre-sju månader (!) och under den här tiden får man bara snällt vänta på sina pengar. Arrgh.

Hej från babybubblan

Vår stora lilla tjej på 3780 g och 49 cm föddes till slut torsdagen den 10:e maj kl. 16.10, nästan två dygn efter att vi först kommit till förlossningen. Jag kommer säkert att skriva en lång berättelse om förloppet när jag hinner.

Just nu ville jag mest säga hur tacksam jag är för alla mammor som pratat och skrivit om amning och hur mycket tid det tar och hur ont det kan göra. Det är precis så jobbigt som ni sa! Varken mer eller mindre. Men det hade säkert känts mycket mer jobbigt om jag inte hade varit förberedd på att livet ganska långt kommer att kretsa kring amningen. Åtminstone så här fem dagar in.

Ingen bebis ännu

Mitt beräknade datum kom och gick för tre dagar sedan. Jag har haft sammandragningar i två veckor, men de gör inte ont. Det finns fortfarande mycket att göra i huset, så jag är helt okej med att vara gravid några dagar till om det behövs.

Under vappenhelgen gjorde vi ett alldeles för långt besök till Ikea och beställde en soffa från Mio. Mitt sista (?) stora stressmoment har varit att gräset i trädgården växer och vi inte har någon gräsklippare, men i förrgår slog vi till på en. Då kände jag mig verkligen som en låtsas-vuxen i för stora skor.

Trädgården är en av grejerna vi föll för med huset och det är spännande att se vad som börjar växa. Det finns bland annat ett gammalt päronträd och ett par unga äppelträd. Jag har också identifierat ett område med hallonris och en rabarberplätt. Längs en kant av trädgården ser det ut som om det kanske växer smultron. Spritt över hela trädgården finns områden som man kanske skulle kalla blomrabatter. Det växer blommor i dessa rabatter, men vad som är planterat eller vilt eller bara ogräs vet jag inte. Veckan vi flyttade in var det mest påskliljor som blommade och just nu är det röda och gula tulpaner lite här och där. Plus ett par sorter till som jag inte kan namnen på. I Eslöv kändes det som en del av trädgårdarna var klippta med nagelsax och buskarna klipptes i olika geometriska former, så jag uppskattar att det är lite mer hipp som happ häromkring så vi inte behöver skämmas om vi inte orkar rensa ogräs precis varje vecka.

ptr

ptr

Sist ett par bilder från första maj, då vi körde en halvtimme söderut till Skanör och Falsterbo och en fin hundbadplats där Juno fick simma. Det var lite över 10 grader och blåsigt, så vi fick ha stranden för oss själva.

Öresundsbron i bakgrunden!

Flytten till Malmö

Nu har jag varit Malmöbo och föräldraledig i två veckor. Första veckan gick nästan helt åt till att tömma och städa huset i Eslöv. Till all lycka hade vi bär- och städhjälp av Hanna och André under själva inflyttningshelgen, annars vet jag inte hur vi hade fixat det. Allt utom köket är ännu ett enda kaos inomhus, men vi har istället suttit mycket i uterummet nu när vi hade några soliga dagar.

Den här veckan har jag tvättat babykläder och barnvagnen, men mest har det varit fokus på Johns körkort… Körkort utfärdade utanför EU är bara giltiga i ett år från att man flyttat till Sverige, sen är man tvungen att ta svenskt körkort enligt samma procedur som de som tar körkort för första gången. Däri ingår att punga ut ca 3000 kr för riskutbildning med halkbana och en föreläsning om alkohol och andra riskfaktorer. SEN är man redo att ta teoriprovet och köra upp. Dock fanns det inga lediga tider för att göra teori- och körprovet här i trakterna förrän i september, så John fick ta sig ända till Göteborg för att kunna fixa körkortet innan mitten av maj. Heja Sverige. Som tur är klarade han båda på första försöket!

Den här helgens projekt är att hitta en soffa. Att provsitta en massa soffor är inte jättekul som höggravid klumpeduns, men det är värre att vara utan soffa.

Jag, bulan och Crocsen. John köpte matchande Crocs till oss när vi flyttade in i huset. Vi har verkligen gått all in på Svenssonlivet.

Svärmor på besök och flytten närmar sig

Nästa vecka flyttar vi till vårt hus! Och samtidigt blir jag föräldraledig! Påskhelgen kom väldigt lägligt och vi har haft tid att både vila och förbereda inför flytten.

Johns mamma Dianna for hem i onsdags efter en dryg vecka i ett kallt Skåne. Medan jag jobbade turistade John och Dianna i Köpenhamn och Malmö. Under helgen tog vi färjan från Helsingborg till danska Helsingör och såg Kronborgs slott och konstmuseet Louisiana. Färjan var precis som vilken färja som helst med sprit- och godisshop och restauranger, men resan över tar bara 20 minuter. Om man vill äta nåt annat än en snabb korv får man därför “tura”, det vill säga åka fram och tillbaka några gånger.

I Köpenhamn

Omöjlig hund med sin farmor

John och Dianna framför Kronborgs slott

Streetfood i Helsingör

Jag är nu 36 veckor gravid och ska alltså bara jobba till slutet av nästa vecka. Efter att vi köpte barnvagn och babyskydd till bilen i början av året har vi lagt babyshoppandet åt sidan och bara försökt vada genom allt pappersarbete och alla beslut kring flytten, men när Dianna var här åkte vi på en liten shoppingrunda för att skaffa lite nödvändigheter till bebisen. Det gjorde mig lätt stressad över tanken på alla bebissaker och möbler vi behöver. Det enda vi kommer att ha i möbelväg i nya huset är vår säng och ett köksmöblemang. Åtminstone en soffa att hänga i med bebisen kunde säkert vara bra. Eller en bekväm gungfåtölj som Dianna tyckte vi skulle skaffa med tanke på amning och nattande av bebis. Jag får väl helt enkelt boa/shoppa så in i Norden från det att jag slutar jobba tills bebisen bestämmer sig för att titta ut.

Gravidupdate 33 veckor

Jag och magen var på tillväxtultraljud igår. Bebisens mått var typ mitt på tillväxtkurvan och allt såg bra ut. Den väger redan över 2 kg! Halsbränna är fortfarande det mest irriterande besväret, så det kunde ju verkligen vara värre.

Och tur är väl det att bebisen verkar må bra där den är, för all fokus just nu är på papperskrigandet med banklånet och flytten. Vi är verkligen inte redo om bebisen skulle komma för tidigt. På måndag kommer Johns mamma Dianna på besök och stannar i tio dagar, så då får vi ta en välbehövlig paus från flyttstressandet och försöka se skönheten i Skåne i mars 🙂

För att rädda den här ointressanta uppdateringen kommer här en bild från när Juno var extra tillgiven för nån vecka sen.

 

En kylig helg i Aarhus

Det blev plötsligt vinter här nere i söder och vi har fått njuta av snö i några dagar. Förra helgen, som råkade vara den kallaste hittills den här vintern, besökte vi lillebror André i Aarhus där han är på utbyte vid Det Jyske Musikkonservatorium och får vara med om en massa coola grejer. Med bil tog det knappt fyra timmar från Eslöv genom platta landskap i Skåne och Danmark, med avbrott för broarna över Öresund, Stora Bält och Lilla Bält. Vi hittade ingen hundvakt, så Juno fick komma med och bo på hotell med oss.

Vi plockade upp André i hans studentlägenhet där 12 studeranden delar kök och vardagsrum.

Sen tog vid en tur in till centrum och promenerade omkring i museibyn Den Gamle By tills vi fick för kallt och drog vidare. Det var ont om hundvänliga restauranger i Aarhus, så det blev pizza och tupplur på hotellrummet före vi gick på bio på kvällen. Black Panther på IMAX 3D var en urbra bioupplevelse.

På söndagsmorgonen kände André sig krasslig, så John och jag for på tumanhand till konstmuseet ARoS med dess regnbågspanorama med utsikt över Aarhus. ARoS mest kända verk är säkert skulpturen Boy, men det fanns en massa annat intressant också för mig som inte är någon jätteflitig museibesökare.

Till sist en fotosession uppe i regnbågspanoramat.

Efter museet hämtade vi mat och hängde hos André en stund före det var dags att köra hemåt. Det var roligt att hälsa på och åka på en minisemester före vi går all in på förberedelser för flytt och bebis.

Tredje trimestern är här

Jag hade ingen graviditetsdiabetes, men mitt blodtryck hade gått upp, så barnmorskan ville att jag skulle vara uppmärksam på varningstecknen på havandeskapsförgiftning. Alltid finns det något att oroa sig för.

Så här i början på tredje trimestern börjar jag känna av graviditeten på fler sätt än att magen växer. Ett par kvällar har mina armar domnat bort på ett väldigt obehagligt sätt och den här veckan har jag gått omkring med halsbränna och lite smärtor här och där. Det börjar nog bli lite mer som jag trodde att det skulle vara att vara gravid.

Och på tal om krämpor. Här i Sverige bestämmer du själv hur långt före beräknat datum du börjar föräldraledigheten, dock tidigast 60 dagar före, men du måste meddela arbetsgivaren två månader på förhand. (Det går kanske att ändra sig senare.) Marie i vecka 28 mådde i alla fall bra och tyckte att ungefär två veckor före verkade rimligt eller på gränsen till onödigt tidigt. Det blir spännande att se vad Marie i vecka 38 tycker.